Det går bra nu!
För ett tag sedan så var jag rätt nere. Tröö på att bara vara hemma, se ut som jag gör, trött på hur jag var med mina nära och kära. SÅ, jag bestämde mig för att göra någonting åt saken.
Först gäller det ju att komma på varför man är så sjukt less på allt.
Sen ska man ju komma på vad man behöver göra åt saken.
Jag kom fram till att jag skulle må bättre om jag tog tag i mig själv och fick bort lite av det där otäcka dallret som för tillfället ÄR jag. Det håller jag nu på att fixa till genom att gå och träna på A3 här i stan. Hittills trivs jag jättebra och tränar som bara den. Jag känner mig duktig och känner att kroppen hänger med bättre och känns på ett bättre sätt redan nu efter bara 1,5 veckor, även om vågen inte har börjat visa några stora siffror direkt.
Sen så har jag ju gått hemma nu i 2,5 år och det är ärligt talat inte riktigt min grej att vara någon sorts barnutsprutande hemmafru. Ni kanske inte håller med om det där med barnutsprutande, men 2 barn inom loppet av 1 år och 9 månader kan man väl iaf kalla för ett litet sprut. Räknar man sedan ihop födelsevikten på mina barn, vilket blir 9 525g, vilket är tillräckligt för tre normalstora barn, så kan man väl börja prata sprutande av lite större grad.
I vilket fall som helst så känner jag att jag inte längre vill vara hemma på heltid. Jag vill för tusan träffa folk på dagarna. Folk som inte enbart pratar bajs, vakna nätter, hemlagad eller köpt mat osv osv. Ja, det är ju mycket sånt som tas upp när man är på öppna förskolan. Inget fel med det. Jag har verkligen älskat öf och vi hängde väldigt mycket där innan lillfisen kom till världen. Nu kände jag dock att jag ville ha lite mera här i livet. Jag vill har ett jobb.
Sagt och gjort. Jag har filat på CVn och sökt hur många jobb som helst känns det som. Jag har trott att det ska vara skitsvårt att få in en fot någonstans i den här stan och att få ett tillsvidarejobb var som helst har inte heller känts som det har varit möjligt. Ni hör ju att jobbdelen av mig har haft sjukt dåligt självförtroende. Varför ska man vara sån liksom? En sak har jag varit noga med den här gången jag har sökt jobb. Jag har bara sökt till ställen där jag verkligen vill jobba. Det har känts viktigt. Jag är ju inte ute efter ett jobb bara för att få pengar. Då skulle jag kunna jobba på reningsverket om det var så. Nej, den här gången så vill jag ha jobb för att jag vill ha ett jobb. Förstår ni skillnaden?
Nu ska jag på arbetsintervjuv i Uppsala på onsdag. Det skulle passa mig som handen i handsken, tror jag. Sen ska jag besöka ett ställe här i stan som är intresserade av mig som timvikarie. Även det är jätteintressant! Jag har även anmält mig som timmis på gamla jobbet. Hoppas på att få hoppa in där någon gång ibland oxå. Vore himla roligt att träffa personalen och barnen igen!
Självförtroendet är på topp och jag mår bättre än jag gjort på länge! Skönt att reda ut vad det verkligen är man vill och sen köra på det även om det kan bli lite krångligt för vissa i ens närhet. Man ska inte heller vara rädd för att fråga om hjälp. Man måste för tusan inte klara allting själv om det finns månniskor i ens närhet som mer än gärna hjälper till!
Först gäller det ju att komma på varför man är så sjukt less på allt.
Sen ska man ju komma på vad man behöver göra åt saken.
Jag kom fram till att jag skulle må bättre om jag tog tag i mig själv och fick bort lite av det där otäcka dallret som för tillfället ÄR jag. Det håller jag nu på att fixa till genom att gå och träna på A3 här i stan. Hittills trivs jag jättebra och tränar som bara den. Jag känner mig duktig och känner att kroppen hänger med bättre och känns på ett bättre sätt redan nu efter bara 1,5 veckor, även om vågen inte har börjat visa några stora siffror direkt.
Sen så har jag ju gått hemma nu i 2,5 år och det är ärligt talat inte riktigt min grej att vara någon sorts barnutsprutande hemmafru. Ni kanske inte håller med om det där med barnutsprutande, men 2 barn inom loppet av 1 år och 9 månader kan man väl iaf kalla för ett litet sprut. Räknar man sedan ihop födelsevikten på mina barn, vilket blir 9 525g, vilket är tillräckligt för tre normalstora barn, så kan man väl börja prata sprutande av lite större grad.
I vilket fall som helst så känner jag att jag inte längre vill vara hemma på heltid. Jag vill för tusan träffa folk på dagarna. Folk som inte enbart pratar bajs, vakna nätter, hemlagad eller köpt mat osv osv. Ja, det är ju mycket sånt som tas upp när man är på öppna förskolan. Inget fel med det. Jag har verkligen älskat öf och vi hängde väldigt mycket där innan lillfisen kom till världen. Nu kände jag dock att jag ville ha lite mera här i livet. Jag vill har ett jobb.
Sagt och gjort. Jag har filat på CVn och sökt hur många jobb som helst känns det som. Jag har trott att det ska vara skitsvårt att få in en fot någonstans i den här stan och att få ett tillsvidarejobb var som helst har inte heller känts som det har varit möjligt. Ni hör ju att jobbdelen av mig har haft sjukt dåligt självförtroende. Varför ska man vara sån liksom? En sak har jag varit noga med den här gången jag har sökt jobb. Jag har bara sökt till ställen där jag verkligen vill jobba. Det har känts viktigt. Jag är ju inte ute efter ett jobb bara för att få pengar. Då skulle jag kunna jobba på reningsverket om det var så. Nej, den här gången så vill jag ha jobb för att jag vill ha ett jobb. Förstår ni skillnaden?
Nu ska jag på arbetsintervjuv i Uppsala på onsdag. Det skulle passa mig som handen i handsken, tror jag. Sen ska jag besöka ett ställe här i stan som är intresserade av mig som timvikarie. Även det är jätteintressant! Jag har även anmält mig som timmis på gamla jobbet. Hoppas på att få hoppa in där någon gång ibland oxå. Vore himla roligt att träffa personalen och barnen igen!
Självförtroendet är på topp och jag mår bättre än jag gjort på länge! Skönt att reda ut vad det verkligen är man vill och sen köra på det även om det kan bli lite krångligt för vissa i ens närhet. Man ska inte heller vara rädd för att fråga om hjälp. Man måste för tusan inte klara allting själv om det finns månniskor i ens närhet som mer än gärna hjälper till!
Kommentarer
Trackback
