Varför inte försöka komma överens istället?

Kollade runt lite på nätet och hittade en historia på aftonbladet.se om en mamma som hade hittat sin kidnappade son efter 27 år.

Jag kan verkligen inte förstå hur man kan kidnappa sitt eget barn! Jo, det är klart om man vet att barnet far illa om det är med den andra föräldern, men annars kan man inte bara komma överens om att komma överens för barnets skull? Jag vet inte. Jag har aldrig varit separerad. Visst förstår jag att det kan vara många sårade känslor och sånt i ett uppbrott, men det bästa för barnen borde ju gå först. Och jag tror att ett föräldrapar som kan komma någolunda överens, inte snackar skit om varandra och som kan prata och umgås med varandra borde ju vara det bästa. Jag menar inte att man måste vara bästa vänner och umgås jämt. Men jag tror att barnen uppskattar om de kan få fira födelsedagen med båda föräldrarna. Kanske att man sitter och fikar och pratar lite när man lämnar över barnen. Kanske inte alls kan fungera så här bra, men om jag och sambon skulle flytta isär någon gång så hoppas jag verkligen att vi kan komma så pass bra överens att vi kan umgås utan att bråka allt för mycket. Kanske är ett känsligt ämne och ta upp, men jag behöver rensa ur lite tankar ur huvudet.

Ibland vore det skönt att ha ett minnessåll som Dumbledore har. Tänk att när huvudet känns så där helt sprängfyllt med tankar bara kunna dra ut ett par minnen och lägga i skålen tills man känner att man kan ta itu med de tankarna igen. Vore inte helt fel, va? Bloggen kommer att få vara mitt minnessåll. Så om det verkar snurrigt här på bloggen så är det bara bra, för då blir det förhoppningsvis lite mer ordning och reda uppe i huvudet på mig.  

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0