pitbullpaddansmamma

Vi var och handlade idag. Vid lösgodiset står det en pojke. Runt fyra år gammal skulle jag tro att han var. Inga föräldrar i närheten vad jag såg. Han stod och tittade längtansfullt på raderna av lösgodis. Jag såg att han var på väg ner med handen i lådorna ett par gånger så jag tänkte att jag går förbi lite långsamt så får vi se vad som händer. Plötsligt så var den lilla handen i en låda. Jag förstår honom för det ser ju såååå frestande ut och står på en alldeles lagom höjd för en godissugen liten kille. När han hade handen i lådan så sa jag till honom. Det gick helt reflexmässigt. Aj, aj, sa jag. Man får inte ta godis iur lådorna. Oj, så snabbt handen åkte ut! Han såg väldigt påkommen ut och så sa han: -Men mamma sa att jag fick. -Det tror inte jag att hon sa, sa jag och då gick han därifrån. och så var det inte mer med det. 

Tänkte lite efteråt. Jag skulle själv vilja att någon sa till PBP om hon gjorde saker som hon inte fick när inte jag var närvarande, men så kanske inte alla tycker. Är det ok att säga till andras barn tycker du? Om inte, varför? 

Jag vill att PBP ska respektera det som andra vuxna säger till henne. Inte bli ett drygt barn/ungdom som inte lyssnar utan hänvisar till att. Det får jag göra hemma, mamma/pappa sa att jag fick osv. Har nämligen träffat på några sådanna och vil inte att min tjej ska bli sån. Man ska ha en grundläggande respekt för vuxna. Sen är det klart att även vuxna ska behandla barn med respekt.

Jag låter kanske som en gammal kärring nu, men jag tycker att språket och attityden hos barn/ungdomar blir sämre och sämre. Självklart finns det jättemånga toppenungar där ute, men tyvär är det inte de som märks mest.

Vad tycker ni om det här? Är det ok att säga till andras barn?