Myshelg.

Imorgon börjar myshelgen. Jag och PBP åker till hennes mormor och morfar fredag till lördag. Det är så roligt att komma dit! PBP tycker att det är roligt att träffa dem och det tycker så klart jag med! Det ska tränas inför nästa vecka då jag och sambon åker iväg på kryssning och mormor och morfar ska vara barnvakter.

Det kommer att gå jättebra det vet jag, men det känns iaf lite märkligt. Det blir första gången som vi har barnvakt längre tid än bara ett par timmar och jag och PBP har ju faktiskt inte varit ifrån varandra särskilt mycket över huvud taget. Inte så att jag är orolig för hennes skull på något sätt. Herre Gud! De tog hand om mig och systeryster i nästan 20 år och det är inga större fel på oss. Inte som vi själva lägger märke till iaf... Hehe! Utan mer en känsla av att jag kommer att tycka att det är väldigt tomt utan PBP hos mig.

Semestern är välbehövlig! Vi har inte direkt haft någon vuxentid tillsammans sen PBP kom. Det ska bli så himla mysigt med en fin hytt, god mat som man slipper att laga själv, en mysig promenad på stan utan att någon skriker, vill gå istället för att sitta i vagnen, eller ger dregelpussar med sådan inlevelse att man bara smälter. Det ska bli skönt att vara två vuxna bara, men samtidigt konstigt och tomt!

Jag har blivit sån som jag inte alls trodde att jag skulle bli. Jag är väl inte värsta skräckexemplet än, men en god bit på väg... PBP skulle sova i eget rum absolut senast vid 6 mån ålder. Det blev vid 8½ mån istället. Hon har somnat liggandes på oss fram till dess oxå. Detta hade jag absolut inte trott att vi skulle tillåta, men vad gör man när alla andra försök går käpprätt åt skogen? Vi provade att dutta rumpan, vagga, vara i rummet till hon somnade, inte vara i rummet utan bara komma in och säga att nu ska vi sova. Ingenting fungerade. PBP bara skrek och man orkar inte hur länge som helst.

Så här i efterhand kan jag ju säga att det faktiskt är mysigt att somna så! Intalade mig själv om att hon iaf inte kommer att somna på det viset när hon är typ 15 och jag hade rätt. Nu vill hon absolut inte ligga som förut. Hon vill vara stor tjej och somnar på två röda i sin egen säng. Tips till alla blivande föräldrar. Ta't lugnt! Lyssna inte på alla som säger att det ska vara på ett visst sätt. Mår bara barnet och ni bra av vad ni gör så är det med största sannolikhet helt ok. Samma sak gäller det mesta med barn. När de får tänder, kryper, går, säger mamma eller pappa första gången. Är inte ditt barn först-skit samma nån gång kommer det och skulle det mot all förmodan inte vilja komma så finns det så mycket bra hjälp att få! Kan bli trött på stressen som man kan känna från omgivningen när det gäller småbarn. Puh, låt dem ta det i sin egen takt! Stress lär de få nog av tids nog iaf! Chilla vet ja!

En sak som jag är ganska nöjd med när det gäller mitt föräldraskap är att jag är ganska så avslappnad. För det mesta iaf... Det finns så himla många neurotiska förstagångsföräldrar! Jag har mest träffat på mammorna, men för jämnstäldhetens skull så utesluter jag inte att det finns pappor som är precis likadana. De senaste månaderna har PBP varit väldigt intresserad av andra barn. Velat känna och leka med (bredvid) dem. Likadant uppträder de andra barnen så jag antar att de är i den utvecklingsfasen. De upptäcker genom att känna. Vissa mammor är så fruktansvärt försiktiga. Deras barn får inte röras eller röra andra barn-de kan ju göra sig illa. Jag ser hellre att PBP är nöjd och utvecklar sin sociala kompetens tillsammans med andra barn även om hon får ett rivsår eller ett blåmärke på köpet, än att hon är skadefri och inte får umgås.
Vad tycker ni? Har jag fel,är jag FÖR avslappnad?
Ska tillägga att jag alltid är i närheten när barnen träffas och ser till att det inte går alldeles för tufft till och att båda barnen är med på noterna. Det är en självklarhet att ett möte ska vara på bådas villkor, men hur lär man sig om man inte någonsin får prova? Kanske ska prata med en barnexpert ngn gång och se hur denna ser på saken. :-)

Jag vill att  PBP ska få möjlighet att utvecklas på ett bra sätt med mig som sätter gränser och visar vad som är accepterat och inte, men även att hon ska få känna sig för själv och kunna känna att hon klarar av att göra saker på egen hand, men att hon vet att jag alltid finns där om hon behöver.
Du kanske tycker att det är tidigt att tänka så när hon är så liten, men jag säger att det är bättre att ha riktlinjer om vad man vill med sitt föräldraskap redan från början än att börja fundera på vad man vill med det när barnen har blivit stora. Jag tror att om man bara har en grundtanke med vad man vill så är det så mycket lättare att gemensamt styra familjen i den riktningen sen.

Vi får väl se hur det går för oss i fortsättningen.

Kommentarer
Postat av: Grönis

Shit, du borde skriva en förälderhandbok eller nåt ju! :) Tycker iaf det du skriver låter vettigt, framförallt det om att chilla. Se på mig... ;)



Ha det gött, ses på lördag...

2009-05-28 @ 23:14:46
Postat av: Elin

Ja, titta på dig. Du är ju expert på att chilla och du har ju lyckats här i livet! :-)Kanske ska bli en förälderhandbok efter mammaledigheten när jag inte har ngt jobb... ;) Nepp, tror inte att så himla många skulle vara intresserade av mina åsikter, men det är skönt att vädra dem ibland! Och skönt att inte alla tycker att jag är helknäpp!

Kram

2009-05-29 @ 07:01:39

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0