pitbullpaddansmamma

Vi var och handlade idag. Vid lösgodiset står det en pojke. Runt fyra år gammal skulle jag tro att han var. Inga föräldrar i närheten vad jag såg. Han stod och tittade längtansfullt på raderna av lösgodis. Jag såg att han var på väg ner med handen i lådorna ett par gånger så jag tänkte att jag går förbi lite långsamt så får vi se vad som händer. Plötsligt så var den lilla handen i en låda. Jag förstår honom för det ser ju såååå frestande ut och står på en alldeles lagom höjd för en godissugen liten kille. När han hade handen i lådan så sa jag till honom. Det gick helt reflexmässigt. Aj, aj, sa jag. Man får inte ta godis iur lådorna. Oj, så snabbt handen åkte ut! Han såg väldigt påkommen ut och så sa han: -Men mamma sa att jag fick. -Det tror inte jag att hon sa, sa jag och då gick han därifrån. och så var det inte mer med det. 

Tänkte lite efteråt. Jag skulle själv vilja att någon sa till PBP om hon gjorde saker som hon inte fick när inte jag var närvarande, men så kanske inte alla tycker. Är det ok att säga till andras barn tycker du? Om inte, varför? 

Jag vill att PBP ska respektera det som andra vuxna säger till henne. Inte bli ett drygt barn/ungdom som inte lyssnar utan hänvisar till att. Det får jag göra hemma, mamma/pappa sa att jag fick osv. Har nämligen träffat på några sådanna och vil inte att min tjej ska bli sån. Man ska ha en grundläggande respekt för vuxna. Sen är det klart att även vuxna ska behandla barn med respekt.

Jag låter kanske som en gammal kärring nu, men jag tycker att språket och attityden hos barn/ungdomar blir sämre och sämre. Självklart finns det jättemånga toppenungar där ute, men tyvär är det inte de som märks mest.

Vad tycker ni om det här? Är det ok att säga till andras barn?

Tror ni inte att PBP börjar bli sjuk. Igen... Hon har hostat inatt, snorat och fått lite feber under dagen. Är inte det typiskt! Vi som ska åka iväg på myskryssning för första gången sedan PBP kom. Hoppas bara att hon hinner bli bra innan onsdag! Man vill ju inte så gärna lämna bort henne om hon är sjuk. Det känns inte helt bra varken för hennes eller hennes morfar och mormors skull.

Om hon är sjuk. Ska vi ställa in resan då? Det känns inte så roligt! Jag vet ju att mina föräldrar skulle ta jättebra hand om henne även om hon skulle må lite dåligt, så vi skulle nog kunna åka även om hon känner sig lite hängig. Bara hon inte blir så mycket sämre än hon är idag. Det blir nog till att ge en supp alvedon innan hon går och lägger sig ikväll och hoppas på att hon känner sig bättre imorgon när hon vaknar.

Hoppas, hoppas, hoppas!

Försäkringskassan...

Jag har aldrig haft problem med dem tidigare, men men någon gång måste ju vara den första, eller? Jag sparar rätt mycket på dagarna. Tar bara ut tre dagar i veckan för att de ska räcka så länge som vi vill. Det betyder att jag har pengar så det räcker till min del av räkningarna, inte mer! Vi lever gärna på lite mindre pengar om vi (jag) kan vara hemma med PBP så länge som möjligt. Detta betyder ju att man inte har några jättemarginaler.

Den här månaden har de glömt mig. Hur kan man glömma ngn som mig? ;-) Skämt åtsido. Jag behöver pengarna och laddade för att ringa. De har telefontid även på söndagarna. Toppen, tyckte jag! Ringde direkt när den skulle börja. Tror ni inte att den är stängd just idag när det är min tur att inte få pengar. Hoppas verkligen att de kan sätta över dem på en gång imorgon när jag ringer, för vad gör man annars? Visst, vi har pengar så vi klarar oss, men det skulle lika gärna kunna vara tvärt om.

Vill ha mina pengar nu!!!

Nu håller jag verkligen tummarna för att det blir fint väder imorgon! Då blir det nog frukost på balkongen och en skön promenad. Man blir ju så himla mycket gladare när det är fint väder. Tjoho! Man blir sprallig i hela kroppen!

Det finns ju såklart även Goodbye Kitty att köpa på nätet. Dessa skrattar sambon gott åt!




De påminner mig lite om Itchy och Scratchy, eller hur?!?

Har en syster som förutom Måns och sin sambo ÄLSKAR Hello Kitty. Här är ett inlägg för dig systeryster. Sakerna kommer från www.gadgetgirl.se





Brödrost.


Tangentbords klistermärke.


USB-minne.

Kollade runt lite på nätet och hittade en historia på aftonbladet.se om en mamma som hade hittat sin kidnappade son efter 27 år.

Jag kan verkligen inte förstå hur man kan kidnappa sitt eget barn! Jo, det är klart om man vet att barnet far illa om det är med den andra föräldern, men annars kan man inte bara komma överens om att komma överens för barnets skull? Jag vet inte. Jag har aldrig varit separerad. Visst förstår jag att det kan vara många sårade känslor och sånt i ett uppbrott, men det bästa för barnen borde ju gå först. Och jag tror att ett föräldrapar som kan komma någolunda överens, inte snackar skit om varandra och som kan prata och umgås med varandra borde ju vara det bästa. Jag menar inte att man måste vara bästa vänner och umgås jämt. Men jag tror att barnen uppskattar om de kan få fira födelsedagen med båda föräldrarna. Kanske att man sitter och fikar och pratar lite när man lämnar över barnen. Kanske inte alls kan fungera så här bra, men om jag och sambon skulle flytta isär någon gång så hoppas jag verkligen att vi kan komma så pass bra överens att vi kan umgås utan att bråka allt för mycket. Kanske är ett känsligt ämne och ta upp, men jag behöver rensa ur lite tankar ur huvudet.

Ibland vore det skönt att ha ett minnessåll som Dumbledore har. Tänk att när huvudet känns så där helt sprängfyllt med tankar bara kunna dra ut ett par minnen och lägga i skålen tills man känner att man kan ta itu med de tankarna igen. Vore inte helt fel, va? Bloggen kommer att få vara mitt minnessåll. Så om det verkar snurrigt här på bloggen så är det bara bra, för då blir det förhoppningsvis lite mer ordning och reda uppe i huvudet på mig.  

Tänkte bara dela med mig lite ang bokningen av våran kryssning. Det blev såklart krångel. Jag menar, det var ju jag som skulle boka på internet så hade jag förväntat mig ngt annat? Nja... Det hade jag ju. Man förtränger hur snurrig man brukar vara mellan gångerna... ;-) Men, men det löste den väldigt trevliga karln på deras kundtjänst. Jag förstår inte ens att han kunde få fram vad jag menade. Jag blir så nervös när jag ska prata i telefonen med ngn okånd människa. Speciellt när jag har klantat mig och de får städa upp efter mig! Jag tror att gamla tant Agda 95, skulle klarat bokningen bättre, för de är väldigt pedagogiskt upplagda de där sidorna! 

Men men, nu till det jag ville ha sagt. Hur jäklarns dyrt har det inte blivit med anslutningsbussarna? Det skulle kosta oss 500:- bara att åka dit och hem. I ren protest, som båtbolaget säkert märker av jättemycket så ska vi nu åka tåg. Det blir inte så himla mycket billigare, jag vet. Men det är bara grejen. Jag kan betala typ hur mycket som helst för den goda maten ombord, men en jäklarns bussresa. Där går min gräns!  

Hoppas vi hittar till hamnen sen bara! Min kära mor upplyste mig om att dessa båtar inte går från samma hamn som de vi har åkt tidigare. Kan vara bra att veta!!! Undrar om min kära sambo är medveten om det? Han lovade nämligen att han minsann hittar. Tror att jag ska packa ner en kartbok bara för säkerhets skull och ett nummer till taxi kanske...

Vilket otroligt härligt väder det är så här på morgonen! Jag blev glad i hela kroppen när jag vaknade. Och PBP sov så länge som till kl 06.03. Kan dagen ha börjat bättre?!?  Efter de senaste dagarnas regn så har man bara gått och längtat efter att solen ska ta sig i kragen och titta fram igen. Inte verkar det blåsa heller, vad jag ser iaf...

Vi ska ju vara på PBP's mormor och mosters förskola idag och det är ju så mysigt att vara på den fina gården om det är fint väder! Det som är mindre bra med gården är att det kan vara ett riktigt blåshål, men nu verkar det ju inte blåsa så mycket och det tackar vi för!

Hoppas alla ni andra oxå får en mysig, solig och skön dag!

Imorgon börjar myshelgen. Jag och PBP åker till hennes mormor och morfar fredag till lördag. Det är så roligt att komma dit! PBP tycker att det är roligt att träffa dem och det tycker så klart jag med! Det ska tränas inför nästa vecka då jag och sambon åker iväg på kryssning och mormor och morfar ska vara barnvakter.

Det kommer att gå jättebra det vet jag, men det känns iaf lite märkligt. Det blir första gången som vi har barnvakt längre tid än bara ett par timmar och jag och PBP har ju faktiskt inte varit ifrån varandra särskilt mycket över huvud taget. Inte så att jag är orolig för hennes skull på något sätt. Herre Gud! De tog hand om mig och systeryster i nästan 20 år och det är inga större fel på oss. Inte som vi själva lägger märke till iaf... Hehe! Utan mer en känsla av att jag kommer att tycka att det är väldigt tomt utan PBP hos mig.

Semestern är välbehövlig! Vi har inte direkt haft någon vuxentid tillsammans sen PBP kom. Det ska bli så himla mysigt med en fin hytt, god mat som man slipper att laga själv, en mysig promenad på stan utan att någon skriker, vill gå istället för att sitta i vagnen, eller ger dregelpussar med sådan inlevelse att man bara smälter. Det ska bli skönt att vara två vuxna bara, men samtidigt konstigt och tomt!

Jag har blivit sån som jag inte alls trodde att jag skulle bli. Jag är väl inte värsta skräckexemplet än, men en god bit på väg... PBP skulle sova i eget rum absolut senast vid 6 mån ålder. Det blev vid 8½ mån istället. Hon har somnat liggandes på oss fram till dess oxå. Detta hade jag absolut inte trott att vi skulle tillåta, men vad gör man när alla andra försök går käpprätt åt skogen? Vi provade att dutta rumpan, vagga, vara i rummet till hon somnade, inte vara i rummet utan bara komma in och säga att nu ska vi sova. Ingenting fungerade. PBP bara skrek och man orkar inte hur länge som helst.

Så här i efterhand kan jag ju säga att det faktiskt är mysigt att somna så! Intalade mig själv om att hon iaf inte kommer att somna på det viset när hon är typ 15 och jag hade rätt. Nu vill hon absolut inte ligga som förut. Hon vill vara stor tjej och somnar på två röda i sin egen säng. Tips till alla blivande föräldrar. Ta't lugnt! Lyssna inte på alla som säger att det ska vara på ett visst sätt. Mår bara barnet och ni bra av vad ni gör så är det med största sannolikhet helt ok. Samma sak gäller det mesta med barn. När de får tänder, kryper, går, säger mamma eller pappa första gången. Är inte ditt barn först-skit samma nån gång kommer det och skulle det mot all förmodan inte vilja komma så finns det så mycket bra hjälp att få! Kan bli trött på stressen som man kan känna från omgivningen när det gäller småbarn. Puh, låt dem ta det i sin egen takt! Stress lär de få nog av tids nog iaf! Chilla vet ja!

En sak som jag är ganska nöjd med när det gäller mitt föräldraskap är att jag är ganska så avslappnad. För det mesta iaf... Det finns så himla många neurotiska förstagångsföräldrar! Jag har mest träffat på mammorna, men för jämnstäldhetens skull så utesluter jag inte att det finns pappor som är precis likadana. De senaste månaderna har PBP varit väldigt intresserad av andra barn. Velat känna och leka med (bredvid) dem. Likadant uppträder de andra barnen så jag antar att de är i den utvecklingsfasen. De upptäcker genom att känna. Vissa mammor är så fruktansvärt försiktiga. Deras barn får inte röras eller röra andra barn-de kan ju göra sig illa. Jag ser hellre att PBP är nöjd och utvecklar sin sociala kompetens tillsammans med andra barn även om hon får ett rivsår eller ett blåmärke på köpet, än att hon är skadefri och inte får umgås.
Vad tycker ni? Har jag fel,är jag FÖR avslappnad?
Ska tillägga att jag alltid är i närheten när barnen träffas och ser till att det inte går alldeles för tufft till och att båda barnen är med på noterna. Det är en självklarhet att ett möte ska vara på bådas villkor, men hur lär man sig om man inte någonsin får prova? Kanske ska prata med en barnexpert ngn gång och se hur denna ser på saken. :-)

Jag vill att  PBP ska få möjlighet att utvecklas på ett bra sätt med mig som sätter gränser och visar vad som är accepterat och inte, men även att hon ska få känna sig för själv och kunna känna att hon klarar av att göra saker på egen hand, men att hon vet att jag alltid finns där om hon behöver.
Du kanske tycker att det är tidigt att tänka så när hon är så liten, men jag säger att det är bättre att ha riktlinjer om vad man vill med sitt föräldraskap redan från början än att börja fundera på vad man vill med det när barnen har blivit stora. Jag tror att om man bara har en grundtanke med vad man vill så är det så mycket lättare att gemensamt styra familjen i den riktningen sen.

Vi får väl se hur det går för oss i fortsättningen.

Har tagit på mig att leta upp nya goda, billiga och nyttiga recept. Var finns dessa? Har kollat på tasteline.com där jag brukar kunna få inspiration, men nepp, inte idag... Vi, eller åtminstonde jag ska försöka att bli lite nyttigare för varje vecka som går nu och skulle vilja ha lite nya spännande recept som är snabblagade och inte har typ tusen olika ingredienser. För det tycker jag att många har. En liten skvätt sånt och en liten skvätt sånt. Visst kanske blir billigt om man äter den tills alla dessa kryddburkar är slut, men hur ofta lagar man inte dessa rätter bara några gånger och står där sen med en massa kryddblandningar och annat som bara är att slänga!?! Så är det iaf hemma hos oss. Det är så fruktansvärt tråkigt att slänga mat! Tyvär är jag ganska så bra på det. Varken bra för plånboken eller miljön. Nej, SKÄRPNING ska det bli på den fronten!

Var och köpte sojafärs och sojastrimlor igår. Har bara provat färsen tidigare men tycker att den är toppen! Billig och nyttig. Hoppas att strimlorna faller mig lika mycket i smaken!

Om det är någon som har enkla, billiga recept med inte allt för många udda ingredienser i så tipsa gärna!

Jag börjar även få idétorka när det kommer till barnmaten. PBP vill inte äta mat med sås. Hon får kvälvningar och kör med jättekastspyor över bordet. Så alla olika sorters grytor som jag har fyllt frysen med får stå kvar där och vänta till den här perioden går över. Inte heller barnmatsburkarna från affären går hem. Vad kan jag göra för mat??? Tar gärna emot förslag innan PBP får skörbjugg, eller vad det nu heter, efter att bara ha ätit typ tre saker i några veckor nu.

Jag förstår inte hur i hela världen man kan vara så trött som jag är. Jag menar, borde man inte känna sig pigg någon gång per dag åtminstonde??? Det är ju inte det att jag sover toklite för min lila solstråle sover bra på nätterna. Visst, jag kan få gå upp en eller två gånger på en natt, men det ska man väl inte klappa ihop för, eller? Hade hoppats på att det skulle bli bättre nu när jag har börjat promenera, men icke! Snarare att det har blivit värre! Men jag kanske har för bråttom. Det kanske tar ett tag innan man blir pigg av motion och frisk luft. Hoppas på att det vänder snart, för inte tusan är man rolig för resten av familjen när man helst av allt bara vill gosa in sig i täcket och sova hela dagen...

Tur att öppna förskolan finns! Dit kan vi gå och träffa lite folk och PBP underhåller sig ganska bra själv för det mesta, så då får jag en välbehövlig paus. Visst jag har det rätt bra, men en paus per dag behövs! Det är ju tur att jag inte fick tvillingar iaf! Herre min Gud! Då skulle jag nog ha tagit livet av mig för långe sedan, eller åtminstånde gömt mig under någon sten i skogen. Jag förstår inte hur dessa föräldrar orkar. Får man superkrafter på köpet när man väntar flera barn? Fast jag antar att man är så illa tvungen att orka, trots dubbla vak, dubbla bajsblöjor, dubbla kräkor osv. De har väl inga alternativ. Man kan ju liktsom inte lämna tillbaka dem därifrån de kom. Inte för att man inte har velat det ibland...

Jag får väl tänka på att jag har någon som förhoppningsvis kommer och hälsar på mig ett par gånger per år när jag sitter på hemmet och tuggar mediciner. :-)

Nepp, nu är det

Har börjat igen. För typ hundrafemtioelfte gången säkert... Det är dags att se över mat- och motionsvanorna. Jag var ju så duktig här i början av året och tränade på F&S. Det är ju jätterloigt när man väl har kommit igång, men oj så lätt att komma på ursäkter för att slippa undan! Jag är ursäkternas mästare!

Då förra gången jag kom igång med träningen körde jag på ordentligt. Gick på F&S tre till fyra dagar i veckan, tog långpromenader varje dag samt spelade Wii eller motionscyklade de dagar jag inte var på pass. Jätteduktigt, eller hur!?! Men sen tar motivationen helt plötsligt tokslut och då har jag inte riktigt förmågan att ge mig själv en spark där bak och släpa mig till träningen. Nån som känner igen sig...? Den där gången sist när jag var så där hurtig så blev jag även bättre på att ta hand om mig själv. Tog långa avslappnande bad, peelade mig flera gånger i veckan, blev sugen på att köpa kläder och sminka mig. Det är inte en sån vanlig känsla för mig. Är liktsom inte en person som bryr mig så mycket om utseende i vanliga fall.

Men det är ju roligt att känna sig fin, så till denna gång som jag ska rycka upp mig så började jag med att köpa mig en plattång. Låter kanske en smula banalt att börja sin omläggning av livet med att köpa en plattång, men jag har provat de flesta andra sätt. Jag lovar! Ska försöka mana fram den där känslan av att vilja vara fin-varje dag alltså.

Första målet är att börja platta håret och ta långpromenader med vagnen. Håller er uppdaterade om hur det går.

Om någon vecka tror jag det blir lagom att lägga till ytterligare någonting. Kanske springa i spåret ett par, tre gånger i veckan

Har ni fått den känslan någon gång? När man bara känner med hela hjärtat att det här är rätt. Det känns med varenda nerv i hela kroppen.

Hela jag är fylld av den känslan just nu. Har varit det i snart en vecka nu. Vi var på visning i torsdags. Vi skulle inte ens köpa hus. Sambon och jag var väldigt överens om att det passar bäst för oss just nu att bo i lägenhet. Det måste vara förra helgen som vi bara av en händelse råkade gå förbi det här huset på väg från lekparken. Så kollade vi på skoj bara hur mycket de begärde för huset. 1,7 miljoner. Det var ju inte så farligt, speciell inte med tanke på att det ligger mitt i stan. Det måste ju vara stora fel på det sa vi till varandra, men vi bokar en visning för skojs skull.

Kollar lite på bilderna på nätet och ser att huset har potential, fast det är även väldigt nedgånget!  När vi kommer dit går vi och kollar trädgården. Liten och lummig. Huset är från 1934 och trädgården känns så där mysigt gammal utan perfekta linjer och blomsterrabatter. Vildvuxen fast välskött - precis som jag vill ha det! Redan nu börjar den underbara känslan smyga sig på.

Vi går in i huset. Man kan tro att ett sånt gammalt hus skulle vara mörkt, men icke! Det är jätteljust och fint! Högt i tak. Visst golven, väggarna och taken måste renoveras, men det vil man väl göra oavsett vart man än flyttar. Köket behöver totalrenoveras liktsom toaletterna och badrummet. Ju mer jag ser desto mer fyller den här underbara känslan mig. Det här huset är det RÄTTA för mig. Vi kollar källaren, övervåningen och vinden. När vi går därifrån vet jag att jag och huset hör ihop. Det var ödet som ordnade så att våran lilla familj gick förbi huset just den där dagen.

På vägen hem diskuterar vi vad som behöver göras. Det är allt och då menar jag verkligen ALLT. Taket behöver läggas om. Källaren behöver dräneras. Rören är inte bytta sedan huset byggdes-stamrenovering (eller vad det nu kan kallas för när man har med mindre hus att göra). Elen behöver dras om och "proppas" upp. Utsidan av huset är i plåt-andas inte-behöver bytas. Fjärrvärme behöver dras in. Alla fönster behöver göras iordning eller bytas ut plus alla ytor inne i huset. Även besiktningsman och någon som kan kolla om det finns asbest i huset behövs. Ev även en sådan sanering. Kom jag ihåg att nämna ett helt nytt kök och badrum??? Har säkert glömt bort en del iaf.  Renovering för typ 500 000 kronor till, minst...

Jag är en känslomänniska och går mycket på hur känslorna leder mig. Sambon är tvärt om. Han tänker praktist. Vi kompleterar varandra väldigt bra för det mesta. Han förstod till viss del vad jag såg i huset, men hade inte alls fått samma känsla. Han såg arbete och utgifter plus ytterligare arbete...

Visst min hjärna försöker att kommunicera med min kropp och själ och säga att han har helt rätt. Det är inte rätt tidpunkt för oss att flytta. Jag är arbetslös och mammaledig till våran nio månader gamla tjej och i höst startar vi IVF-behandlingen för att försöka få ett syskon till våran guldklimp. Han jobbar mycket övertid så han har inte tid för att sånt här jätteprojekt. Plus att han är i en osäker bransch just nu.

Jag förstår allt det här. Jag är inte dum, men mitt hjärta vill inte förstå. Det känns som att vara jätteförälskad och få veta att den andra inte älskar en tillbaka. Eller inte riktigt... Det känns som att älska en person som älskar en tillbaka, men man får/kan inte vara tillsammans med varandra. Man har den stora kärleken som aldrig glöms bort, men som får ett litet utrymme närmast ens hjärta under resten av ens liv. Det är emot den här kärleken som de framtida kärlekarna kommer att mätas. Man hittar med största sannolikhet någon som man älskar lika mycket, men ingen tar den där första kärlekens plats närmast hjärtat. Visst jag kan ju inte jämföra ett hus med en människa, Men det är det närmaste jag kan komma. Jag och huset hörde ihop. Tyvär hörde det inte ihop med resten av min familj och ibland måste man göra ett val. Men jag kommer att jämföra alla andra hus vi kommer att titta på med detta.

Jag har valt rätt. Frågan är bara när kroppen och själen förstår det.