Drömmar.
Är det inte konstigt med drömmar? Ibland förstår man varför man drömmer en viss sak. Som om man har sett någonting läskigt på tv eller läst en alldeles för spännande bok. Inte konstigt att drömmen influreras av dess handlingar.
Igår tittade jag på jordemödrarna eller vad det nu heter på 24an. Det är som svenska barnmorskorna helt enkelt. Det var en mamma som skulle föda ut ett barn som de hade sett var ganska stort. Hon hade det jättejobbigt! Tillslut blev det riktigt bråttom. Barnet fastnade med skuldrorna och de fick hjälpa till med sugklocka och tror även att de tryckte på hennes mage. Det slutade iaf bra. Flickan och hennes mamma mådde bra på slutet. Flickan vägde dryga 4 kg. Förlossningen var väldigt lik min och jag kände mig illa till mods när jag tittade på den och på slutet när det började gå illa så kunde jag inte låta bli att gråta. Det kändes som att uppleva min egen förlossning igen, fast stå brevid och ha ork nog att kunna se riskerna och vara rädd för att någonting skulle gå fel. Jag såg min egna lilla PBP i hennes barn blå och livlös till en början. Det var hemskt! Men det gick ju bra både för mig och mamman på TVn.
I natt förlöste jag den här mamman. Vi klarade av det tillsammans och det gick betydligt smidigare än för någon av oss tidigare. Det var väl min hjärnas sätt att bearbeta minnerna från min förlossning. Att jag kan känna att jag kan ha kontroll över en förlossning är nog bra om jag ska vilja gå igenom en till. Jag har inte tyckt att min förlossning var så farlig, men jag tror att jag var för trött på slutet för att förstå att det skulle kunna ha gått illa. Jag tänkte knappt på att de sprang ut ur rummet med PBP för att jag var så borta. Av trötthet just då, för jag hade inga smärtstillande på slutet. När de hade varit ute ett tag så kom jag på att jag kanske skulle fråga om det var ngt som var fel eftersom de hade sprungit iväg. det var helt klart värre att se förlossningen än att vara en del av den. Till nästa barn är jag iaf lovad att få gå på en extra kontroll där de uppskattar hur stort barnet är. Det skulle inte gå att få ut ngn som var ens grammet större än PBP's 4650g. Det känns väldigt sköntför de på MVC tog mig inte på allvar när jag sa att jag trodde att barnet var riktigt stort. Får se hur det går när det är dags igen...
Natten innan drömde jag om min kompis på dagis. Han har, som de flesta andra ändrat sig en hel del sedan dess. Våra familjer var iaf och kollade på hockey tillsammans. Jag kom precis ihåg hur hans mamma och pappa såg ut. Och när jag tänker efter så här i vaket tillstånd så mindes jag nog rätt i drömmen om deras utseende. Fast de hade inte ändras någonting på sisådär nästan 20 år. Vad den här drömmen kom ifrån har jag verkligen ingen aning om.
Sen är det konstigt hur djupt drömmarna berör. Har man drömt någonting riktigt läskigt så känns det ganska så skönt att tända lampan när man vaknar, eller iaf ligga och lyssna en stund så att det verkligen inte är någon som rör sig i sovrummet. Den kusliga känslan sitter kvar ett tag. Har man drömt, hmm, låt oss säga ngt väldigt trevligt, så kan man vakna med en sån känsla och inte vilja annat än att somna om och komma in i drömmen igen precis där man lämnade den. Tyvär har jag märkt att det är lättare att komma tillbaka till en mardröm än en hmmm, trevlig dröm. Kan det vara så att lust- och skräckcentrat sitter på olika ställen och att det är typ motorväg till skräckcentrat så man lätt kan ta sig dit, medan det är som att vandra i en snårig skog för att försöka ta sig till lustcentrat? Om jag var en hjärna och en kropp. Vissa kanske skulle påpeka att det var precis det jag var, så låt mig säga så här: Om jag fick bestämma över en hjärna och en kropp när den sov så skulle jag ju hellre vilja att det drömdes trevliga drömmar. Kroppen borde ju vara mer utvilad efter en natt med trevliga drömmar än efter en natt med mardrömmar. Hmmm. Mycket att fundera på så här en fredagskväll.
Inte mycket till liv man har när man sitter och bloggar nu, eller? Sambon har tagit en simtur i vårat badkar och PBP sover sedan länge så jag har inte direkt mycket för mig och dåbörjar tankarna vandra iväg. Har du ngt knäppt som du funderar på? Skriv ner det så kanske jag oxå kan fundera lite. Du känner väl igen det gamla uttrycket: Ju fler som går och funderar desto bättre! Kanske inte var så gammalt. Typ sisådär 10 sekunder gammalt kanske, men klokt tycker jag nog att det låter iaf! :-)
Bäst att sluta svamla när man svamlar som bäst!
Igår tittade jag på jordemödrarna eller vad det nu heter på 24an. Det är som svenska barnmorskorna helt enkelt. Det var en mamma som skulle föda ut ett barn som de hade sett var ganska stort. Hon hade det jättejobbigt! Tillslut blev det riktigt bråttom. Barnet fastnade med skuldrorna och de fick hjälpa till med sugklocka och tror även att de tryckte på hennes mage. Det slutade iaf bra. Flickan och hennes mamma mådde bra på slutet. Flickan vägde dryga 4 kg. Förlossningen var väldigt lik min och jag kände mig illa till mods när jag tittade på den och på slutet när det började gå illa så kunde jag inte låta bli att gråta. Det kändes som att uppleva min egen förlossning igen, fast stå brevid och ha ork nog att kunna se riskerna och vara rädd för att någonting skulle gå fel. Jag såg min egna lilla PBP i hennes barn blå och livlös till en början. Det var hemskt! Men det gick ju bra både för mig och mamman på TVn.
I natt förlöste jag den här mamman. Vi klarade av det tillsammans och det gick betydligt smidigare än för någon av oss tidigare. Det var väl min hjärnas sätt att bearbeta minnerna från min förlossning. Att jag kan känna att jag kan ha kontroll över en förlossning är nog bra om jag ska vilja gå igenom en till. Jag har inte tyckt att min förlossning var så farlig, men jag tror att jag var för trött på slutet för att förstå att det skulle kunna ha gått illa. Jag tänkte knappt på att de sprang ut ur rummet med PBP för att jag var så borta. Av trötthet just då, för jag hade inga smärtstillande på slutet. När de hade varit ute ett tag så kom jag på att jag kanske skulle fråga om det var ngt som var fel eftersom de hade sprungit iväg. det var helt klart värre att se förlossningen än att vara en del av den. Till nästa barn är jag iaf lovad att få gå på en extra kontroll där de uppskattar hur stort barnet är. Det skulle inte gå att få ut ngn som var ens grammet större än PBP's 4650g. Det känns väldigt sköntför de på MVC tog mig inte på allvar när jag sa att jag trodde att barnet var riktigt stort. Får se hur det går när det är dags igen...
Natten innan drömde jag om min kompis på dagis. Han har, som de flesta andra ändrat sig en hel del sedan dess. Våra familjer var iaf och kollade på hockey tillsammans. Jag kom precis ihåg hur hans mamma och pappa såg ut. Och när jag tänker efter så här i vaket tillstånd så mindes jag nog rätt i drömmen om deras utseende. Fast de hade inte ändras någonting på sisådär nästan 20 år. Vad den här drömmen kom ifrån har jag verkligen ingen aning om.
Sen är det konstigt hur djupt drömmarna berör. Har man drömt någonting riktigt läskigt så känns det ganska så skönt att tända lampan när man vaknar, eller iaf ligga och lyssna en stund så att det verkligen inte är någon som rör sig i sovrummet. Den kusliga känslan sitter kvar ett tag. Har man drömt, hmm, låt oss säga ngt väldigt trevligt, så kan man vakna med en sån känsla och inte vilja annat än att somna om och komma in i drömmen igen precis där man lämnade den. Tyvär har jag märkt att det är lättare att komma tillbaka till en mardröm än en hmmm, trevlig dröm. Kan det vara så att lust- och skräckcentrat sitter på olika ställen och att det är typ motorväg till skräckcentrat så man lätt kan ta sig dit, medan det är som att vandra i en snårig skog för att försöka ta sig till lustcentrat? Om jag var en hjärna och en kropp. Vissa kanske skulle påpeka att det var precis det jag var, så låt mig säga så här: Om jag fick bestämma över en hjärna och en kropp när den sov så skulle jag ju hellre vilja att det drömdes trevliga drömmar. Kroppen borde ju vara mer utvilad efter en natt med trevliga drömmar än efter en natt med mardrömmar. Hmmm. Mycket att fundera på så här en fredagskväll.
Inte mycket till liv man har när man sitter och bloggar nu, eller? Sambon har tagit en simtur i vårat badkar och PBP sover sedan länge så jag har inte direkt mycket för mig och dåbörjar tankarna vandra iväg. Har du ngt knäppt som du funderar på? Skriv ner det så kanske jag oxå kan fundera lite. Du känner väl igen det gamla uttrycket: Ju fler som går och funderar desto bättre! Kanske inte var så gammalt. Typ sisådär 10 sekunder gammalt kanske, men klokt tycker jag nog att det låter iaf! :-)
Bäst att sluta svamla när man svamlar som bäst!
Kommentarer
Trackback
