pitbullpaddansmamma

Nu är jag på väg att tappa sugen en aning. Det är nämligen så att vecka två har kommit till mig. Gaaaaah!!!! Från den 1/3 och en vecka framåt så hade jag gått ner 3,6 kg. Det är skitbra och jag är verkligen stolt över mig själv! MEN.... Nu är jag inne i vecka två. Alla ni som har kollat på biggest loser vet vad jag pratar om. Det är den veckan då i stort sett alla, trots kostomläggningar och sjukt mycket träning i stort sett står stilla på vågen. Mycket frustrerande!

Där är jag nu. Jag går inte ner någonting alls. Snarare så att jag har gått upp något hekto. Det känns inte helt rättvist eftersom jag minsann både tränar och äter betydligt bättre än tidigare.

Min "nya livet djävul" som sitter på min ena axel säger: Du suger! Det funkar ju iaf inte så du kan lika gärna smälla i dig en pizza och ett kilo smågodis. När du ändå håller på så skölj ner det hela med en liter cola...
Min "nya livet ängel" är lite tystare och mer försynt av sig. Den viskar lite tyst att jag är skitduktig som gör det här nu. Den säger att jag gör rätt i att prioritera mig själv nu, för det kommer hela familjen må bra av i förlängningen. Han säger också att om jag bara fortsätter som jag gör så kommer det att släppa och jag kommer att gå ner mera i vikt.

Jag vet ju innerst inne att det är den viskande ängeln som har rätt. Varför lyssnar jag helt enkelt inte bara på den kan man fråga sig!?! Varför förpestas mitt huvud av den där djävulens ord??? Jag tror att det är för att det är den enkla vägen. Det är den jag känner till och har levt efter i snart 30 år. Har man dålig självkänsla så är det fruktansvärt lätt att bara ta åt sig av det negativa runt omkring en och gå och älta negativa tankar. Men det ska det vara slut på nu. Det löser absolut ingenting, så de tankarna har inte tillträde till mitt sinne längre. Hmm, kan behöva påminna mig om det snart igen!

Jag ska tänka på att bara jämföra mig med mig själv. Klart att jag ruttnar ur på träningen om jag jämför mig med en superfit tjej som orkar springa en mil på löpbandet med lutning 15 och toppfart! Hon har antagligen tränat betydligt längre än jag har gjort och hon väger antagligen bara lite drygt hälften av vad jag gör. När jag springer så är det ju som att hon har sig själv på axlarna och ska göra samma sak. Inte lika lätt då. Det tar på knän och fötter att väga så här mycket och det måste jag tänka på. Jag blir lätt så att när jag väl sättet igång och tränar så vill jag göra det till max! Det har tidigare betytt att jag har struntat i om jag har fått ont och intalat mig själv att det går att träna bort. Det gör det INTE! Har hamnat i den gropen alltför många gånger förut. Kan man inte träna för att man har så ont att man knappt kan gå så är det svårt att motivera sig med att sköta kosten. Den här gången ska jag lyssna på kroppen.

Vecka två som sagt var. En vecka full av tvivel. Tvivel gällande mig själv, kosten och träningen.

Veckans pepp blir en tjejkväll i dag. Hoppas rätt låt vinner mellon!