Å-varvet
Starten gick bra. Vissa drog ifrån och andra drog jag ifrån. Jag hänger med skapligt och det känns lagom jobbigt.
Runt andra kilometern börjar ljumsken göra sig påmind. Just mellan två och tre kilometer så står det väldigt mycket folk och jag vill ju inte gå när någon ser på. Iaf inte så här tidigt i loppet, för så dålig kondis har jag inte!
Efter tre kilometer är jag ändå tvungen att gå en stund. Sen får jag varva Jogg och gång resten av loppet.
Vid sju kilometer har jag så ont att jag knappt kan gå, men nu är vi i Vilsta och vänder tillbaka mot stan. Jag tänkte att jag får väl halta mig fram bäst det går. Någon gång kommer jag väl fram... Det gjorde så ont att jag nästan började grina. Till slut kom jag på att det gjorde minst ont om jag joggade med mini mini steg och så gjorde jag sedan fram till slutet. Jag tror nog att en treåring som hade gått baklänges hade kunnat komma ifatt och förbi mig just då. Det gick verkligen inte fort, men det gick!
Väl hemma såg jag att jag hade sprungit de tre första kilometrarna i en fart mellan 6:30-6:35min/km. En bra och jämn fart som hade blivit en bra sluttid!
Ljumsken är ingenting som jag kan styra över och jag visste när jag startade att den med största sannolikhet skulle bråka med mig. Frågan var mer hur långt jag skulle hinna innan det skulle göra ont.
Jag är stolt över att jag genomförde hela loppet, även om det blev en dålig tid. Jag är stolt över de första kilometrarna och ska jobba på att kunna springa ett helt lopp på det sättet.
Jag är nu taggad till tusen inför tjejmilen den 1/9! Då hoppas jag verkligen att alla kroppsdelar mår bra och att jag verkligen kan försöka ta ut mig själv till 100%!
