Gråta på F&S.
En utav ledarna på F&S har den här låten på sitt pass när det är dags för nedvarvning. Jag kan inte hjälpa det, men jag börjar nästan gråta varje gång den spelas. Det kanske ser lite knäppt ut. Där står alla svettiga och försöker andas in lite syre och varva ner. Brevid står jag svettig som en tok och försöker se oberörd ut, trots att jag helst av allt bara skulle vilja brista ut i de mest högljudda hulkningar och låta tårarna spruta.
Tittade på kommentarerna till den här sången. Där var det en som skrev att hans barn inte ens vet att pappa älskar henne så mycket. Han har inte sett henne sedan -96 då hennes mamma förde bort henne. Han skrev att han aldrig kommer att ge upp att få träffa henne.
Jag kan inte ens tänka mig in i den situationen. Tänka att inte få träffa sitt barn. Nu var ju barnet iaf med sin mamma som jag hoppas tar hand om henne. Men tänk att ens barn blir bortfört och man inte har en aning om vart hon eller är och hur barnet mår. Har kidnapparen förgripit sig på barnet, kanske tom dödat det. Hur kan man orka att leva när man inte har sitt barn kvar?
Jag får ont i magen bara av att tänka i de här banorna! Det är sånt här som jag har börjat drömma mardrömmar om. Nu handlar inte drömmarna om mig i första hand som de gjorde innan jag fick barn. Nu är huvudpersonerna i drömmarna barnen. Det måste ju betyda att man har flyttat fokuset från sig själv och att den största rädslan man har nu är att någonting ska hända något av barnen. Hu, hemska tanke...
Tittade på kommentarerna till den här sången. Där var det en som skrev att hans barn inte ens vet att pappa älskar henne så mycket. Han har inte sett henne sedan -96 då hennes mamma förde bort henne. Han skrev att han aldrig kommer att ge upp att få träffa henne.
Jag kan inte ens tänka mig in i den situationen. Tänka att inte få träffa sitt barn. Nu var ju barnet iaf med sin mamma som jag hoppas tar hand om henne. Men tänk att ens barn blir bortfört och man inte har en aning om vart hon eller är och hur barnet mår. Har kidnapparen förgripit sig på barnet, kanske tom dödat det. Hur kan man orka att leva när man inte har sitt barn kvar?
Jag får ont i magen bara av att tänka i de här banorna! Det är sånt här som jag har börjat drömma mardrömmar om. Nu handlar inte drömmarna om mig i första hand som de gjorde innan jag fick barn. Nu är huvudpersonerna i drömmarna barnen. Det måste ju betyda att man har flyttat fokuset från sig själv och att den största rädslan man har nu är att någonting ska hända något av barnen. Hu, hemska tanke...
Kommentarer
Trackback
