Var tusan tar jag vägen någonstans?
Kollade precis på hur länge sedan det var som jag uppdaterade bloggen och såg att det bara blir längre och längre mellan gångerna. Jag tycker ju att det är skönt att sitta här en stund varje kväll och skriva av mig lite av det som finns i huvudet på mig. Konstigt att jag inte tycker att jag har hunnit med det den senaste tiden! Faktum är att jag för tillfället inte tycker mig ha någonting över huvud taget att skriva om. Får se om det kanske kan kännas annorlunda om jag försöker ta tag i bloggen lite bättre igen. Vissa saker är ju sånna där vanegrejor. Har en känsla av att bloggen fungerar så för mig. Ju mera man håller på desto fler uppslag till nya saker att skriva får man.
Jag gillar och har alltid gillat att skriva! Inte för att det här kanske räknas som att skriva direkt... Här skriver jag ju sakerna bara rätt upp och ned så som de ploppar upp i huvudet på mig. Ofta med en inte helt korrekt svenska och med ett talat språk i skrift om ni förstår vad jag menar...
Riktigt roligt tyckte jag att det var att skriva historier på svenskan i skolan. Fick oftast MVG och ibland VG på de uppgifterna. Alltså kan jag inte ha sugit allt för mkt när det kommer till det skrivna ordet. Varför fortsätter man inte att odla sådanna färdigheter när man slutar skolan? Är det för att man vet att man aldrig kommer att låta någon annan läsa det man skrivit? Är det så att rädslan för vad någon annan ska tycka gör att man ger upp ett intresse? Eller är det så att det känns helt onödigt att skriva om det inte ska läsas av någon annan? Kan det ha varit så att det var så roligt att skriva just för att lärarna tyckte att jag var bra på det och att egot fick sig ett välbehövt uppsving varje gång jag fick tillbaka en betygsatt historia? Ja, inte vet jag, men slutat skriva har jag iaf gjort. Kanske kommer jag att ta upp det någon gång. Vem vet?
Jag gillar och har alltid gillat att skriva! Inte för att det här kanske räknas som att skriva direkt... Här skriver jag ju sakerna bara rätt upp och ned så som de ploppar upp i huvudet på mig. Ofta med en inte helt korrekt svenska och med ett talat språk i skrift om ni förstår vad jag menar...
Riktigt roligt tyckte jag att det var att skriva historier på svenskan i skolan. Fick oftast MVG och ibland VG på de uppgifterna. Alltså kan jag inte ha sugit allt för mkt när det kommer till det skrivna ordet. Varför fortsätter man inte att odla sådanna färdigheter när man slutar skolan? Är det för att man vet att man aldrig kommer att låta någon annan läsa det man skrivit? Är det så att rädslan för vad någon annan ska tycka gör att man ger upp ett intresse? Eller är det så att det känns helt onödigt att skriva om det inte ska läsas av någon annan? Kan det ha varit så att det var så roligt att skriva just för att lärarna tyckte att jag var bra på det och att egot fick sig ett välbehövt uppsving varje gång jag fick tillbaka en betygsatt historia? Ja, inte vet jag, men slutat skriva har jag iaf gjort. Kanske kommer jag att ta upp det någon gång. Vem vet?
Kommentarer
Trackback
