Hos MVC.

Idag har jag varit på kurs på MVC. Passade på att ta en liten pratstund med min barnmorska när jag ändå hade vägarna förbi. Jag har nämligen haft svårt att andas de senaste veckorna. Helt plötsligt blir jag jätteanfådd och får inte tillräckligt med syre. Det enda som brukar hjälpa är att lägga sig på sidan en stund. De senaste dagarna har det dock kommit sådanna "anfall" då inte ens det hjälper. Tänkte atthon som har så mkt erfarenhet måste ju oxå besitta kunskapen om vad man ska tasig till när det händer. Tyvärr så finns det ingenting man kan göra åt saken, var svaret jag fick. Det känns ju bra... :-) Jag får väl fortsätta att lägga mig på sidan och när det inte fungerar alls längre så får jag väl helt enkelt klara mig utan tillräckligt med syre.

Jag kan redan nu ta och skicka en varning till alla er människor som kommer att träffa mig under sommaren. Är det så att jag verkar lite konstig så kan det bero på långvarig syrebrist. För jag antar att två månader räknas som långvarit...

Jaja, nu får det vara slutklagat. Innan jag vet ordet av så är lillen ute och då kanske jag tänker tillbaka till den tiden då jag hadedet lugnt och skönt och inte kunde andas.

Sitter och har ett halvt öga på förlossningskliniken. Kom då och tänka på vad barnmorskorna sa om förlossning och smärta. En häftig smärta och bla bla bla... Ja, ni har ju "hört" mig ta upp det förut. Men en sak som de sa var så bra med förlossningssmärta var att man får andrum mellan verkarna. Man har ju inte ont hela tiden. Ett par meningar efteråt sa de att om man ska likna smärtans styrka vid någonting så är det som att amputera ett finger utan bedövning.

Ahaaa, tänkte jag. Min förlossning tog ca tre dygn. Visst var det inte de starkaste verkarna hela tiden. Det kan jag erkänna. Men låt oss säga att det var ordentligt kraftiga värkar i sammanlagt nästan ett dygn, så har jag inte tagit i för mycket. Det låter väl som en jättehäftig känsla att amputera ett finger utan bedövning varannan till var tredje minut i nästan ett dygn. Man får ju faktiskt vila lite mellan amputationerna...
Jag tycker att det är lite småkomiskt sättet som de försöker lugna förstgångsmödrarna på. ;-)

Jag kommer inte alls ihåg att de sa någonting sånt när jag var där första gången, men å andra sidan så vet jag att jag hade lätt för att flyta iväg i tanken och sitta och drömma om mitt fina ofödda barn. Kan vara så att jag kanske lyssnade mera ingående den här gången. Inte en omöjlighet om man säger så...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0