Antikrundan.
Såg precis att det var antikrundan på ettan. Jag tycker att det brukar vara ganska så roligt och intressant att titta på. Jag veeeet, det är lite pensionärsvarning, men man kan faktiskt lära sig lite saker genom att titta på programmet så det kan ju inte skada, eller hur?
Roligast av allt är dock att se minen på en person som kommer dit med någon glänsande liten sak. Man ser i deras ögon att de tror att de sitter på världens dyrgrip. Antikvetaren berättar om föremålet och man ser hur personen blir mer och mer otålig. Börjar väga från sida till sida. Peta boer håret som inte alls hänger framför ansiktet för sisådär femtioelfte gången osv. Antikvetaren berättar vilket fint föremål han eller hon har tagit med sig. Personen sträcker lite på sig. Antikvetaren fortsätter med att berätta att patinan är väldigt fin. Personen blir tio centimeter längre i ett nafs. Smilet börjar smyga sig på. Antikvetaren säger att just de här objekten är populära just nu. Personen når nästan upp i taket och har blivit otroligt uppblåst och har ett stort flin i hela ansiktet.
Så här håller de på tills antikvetaren plötsligt ställer den viktiga frågan- Vad tror du den är värd? Då börjar personen skruva lite lätt på sig. Man ser hur dollartecknen liktsom snurrar framför ögonen. -Njaaaaa, jag vet inte. -Jag har ju ändå inte tänkt att sälja den såååååå, det spelar ju ingen roll. Man ser hur siffrornasnurrar runt i huvudet. Ofta ser det ut som att de i tanken kanske har börjat på någon tusenlapp, men under tiden som antikvetaren har pratat om gott om föremålet och personen har vuxit så har tusenlappen blivit till flera. Sen har de blivit till femsiffrigt. Efter ytterligare en stund är nog just det här föremålet värt nära sexsiffrigt.
Tillslut så kommer ju då antikvetaren med sin värdering. Låt oss säga att saken kanske är värd två tusen. Det är ju lite drygt vad personen tänkte sig när han/hon kom dit. Det borde ju personen vara nöjd med kan man tycka, men ser det så ut? NEJ! All luft går ur föremålets ägare. Tillslut ser den ut som en liten besviken unge som man har frågar om den vill ha glass, men sedan sagt att det får du inte. Vääääldigt besviken alltså. den enda skillnaden är att ett barn börjar skrika eller gråta ut sin besvikelse. De här personerna försöker klistra på sig ett leende som tom en blind person skulle se var fejk och sen säger de någon i stil med: -Jahaaaaa ja, det var ju inte såååå dåligt, hm. Man riktigt ser hur dollartecknen i deras ögon har bytts ut mot enormt stor besvikelse.
HAHAHAHAHAHAAAAAA, sitter jag där framför TVn och myser. Skadeglädjen är nämligen, om inte den enda sanna glädjen, en väldigt väääldigt bra glädje i brist på annan underhållning! :-) Om inte jag har några dyra gamla saker, så varför ska någon annan ha det då. :-)
Men vänta ni bara, om en så där 50 år så kommer jag väl själv att släpa dit en Billy-bokhylla och hoppas på att den ska dryga ut pensionen ordentligt. Vänta ni bara. Jag har en på lager i källaren. Orginalförpackning och allt! ;-)
Roligast av allt är dock att se minen på en person som kommer dit med någon glänsande liten sak. Man ser i deras ögon att de tror att de sitter på världens dyrgrip. Antikvetaren berättar om föremålet och man ser hur personen blir mer och mer otålig. Börjar väga från sida till sida. Peta boer håret som inte alls hänger framför ansiktet för sisådär femtioelfte gången osv. Antikvetaren berättar vilket fint föremål han eller hon har tagit med sig. Personen sträcker lite på sig. Antikvetaren fortsätter med att berätta att patinan är väldigt fin. Personen blir tio centimeter längre i ett nafs. Smilet börjar smyga sig på. Antikvetaren säger att just de här objekten är populära just nu. Personen når nästan upp i taket och har blivit otroligt uppblåst och har ett stort flin i hela ansiktet.
Så här håller de på tills antikvetaren plötsligt ställer den viktiga frågan- Vad tror du den är värd? Då börjar personen skruva lite lätt på sig. Man ser hur dollartecknen liktsom snurrar framför ögonen. -Njaaaaa, jag vet inte. -Jag har ju ändå inte tänkt att sälja den såååååå, det spelar ju ingen roll. Man ser hur siffrornasnurrar runt i huvudet. Ofta ser det ut som att de i tanken kanske har börjat på någon tusenlapp, men under tiden som antikvetaren har pratat om gott om föremålet och personen har vuxit så har tusenlappen blivit till flera. Sen har de blivit till femsiffrigt. Efter ytterligare en stund är nog just det här föremålet värt nära sexsiffrigt.
Tillslut så kommer ju då antikvetaren med sin värdering. Låt oss säga att saken kanske är värd två tusen. Det är ju lite drygt vad personen tänkte sig när han/hon kom dit. Det borde ju personen vara nöjd med kan man tycka, men ser det så ut? NEJ! All luft går ur föremålets ägare. Tillslut ser den ut som en liten besviken unge som man har frågar om den vill ha glass, men sedan sagt att det får du inte. Vääääldigt besviken alltså. den enda skillnaden är att ett barn börjar skrika eller gråta ut sin besvikelse. De här personerna försöker klistra på sig ett leende som tom en blind person skulle se var fejk och sen säger de någon i stil med: -Jahaaaaa ja, det var ju inte såååå dåligt, hm. Man riktigt ser hur dollartecknen i deras ögon har bytts ut mot enormt stor besvikelse.
HAHAHAHAHAHAAAAAA, sitter jag där framför TVn och myser. Skadeglädjen är nämligen, om inte den enda sanna glädjen, en väldigt väääldigt bra glädje i brist på annan underhållning! :-) Om inte jag har några dyra gamla saker, så varför ska någon annan ha det då. :-)
Men vänta ni bara, om en så där 50 år så kommer jag väl själv att släpa dit en Billy-bokhylla och hoppas på att den ska dryga ut pensionen ordentligt. Vänta ni bara. Jag har en på lager i källaren. Orginalförpackning och allt! ;-)
Kommentarer
Trackback
