Det besvärliga humöret.
PBP har ju, som ni har fått höra till leda,haft en riktigt jobbig period just nu. Jag tror att det är en ny trotsperiod blandat med en väldig avundsjuka mot lillasyster. Hon har inte gjort som vi har sagt åt henne för fem öre, varit sjukt trotsig och varit dum mot lillasyster dvs slagit, petat och bitit.
Det har kännts fruktansvärt jobbigt då jag har varit jättearg i princip hela dagarna och tyckt att det har varit jätteskönt när det är dags för dagis. Och det får man ju fruktansvärda skuldkänslor av! Jag kände verkligen att vi var tvugna att hitta på någonting nytt, för annars skulle ungen snart åka ut från balkongen med huvudet före.
Det blev en lösning i två steg. Dels så får hon gå och sätta sig på sin träsoffa i sitt rum när hon har gjort någonting dumt. Då menar jag någonitng allvarligt. Inte för mista småsak, utan tex när hon har gjort illa sin lillasyster och liknande. Hon fattade fort hur det skulle gå till. Sen till det som jag tror har hjälpt mest. jag satte mig ner och pratade med henne. Man tänker inte alltid på hur mycket barn faktiskt förstår. Jag sa att jag inte tyckte att det var roligt när vi alltid var arga på varandra. Jag sa att jag skulle vilja att vi är snälla mot varandra och att jag ska sluta att vara arg och skrika på henne. Det tyckte ju hon lät bra!
Nu börjar vi varje morgon med att påminna oss om att vi ska ha en mysig dag, utan en massa bråk. När det börjas trotsa lite så påminner jag först mig själv om att vara lugn och sen PBP om att vi ska ha en dag utan bråk och då brukar vi kunna undvika att ryka ihop allt för mycket. När det sen har gått en längre stund utan några bråk, så sätter jag mig ner och säger till henne att jag tycker att vi har det så bra och mysigt nu när vi är snälla mot varandra. Vi slutar även dagen med att prata om de sakerna som har varit bra under dagen och jag berättar igen om att jag tycker att det är så bra när vi är glada och snälla mot varandra.
Visst finns det fortfarande tillfällen när det brister, men i det stora hela så har det blivit väldigt mycket bättre hemma de senaste dagarna!
Det kan verkligen hjälpa att prata om hur man vill ha det. Hur ska barnen annars veta vad man vill ha ifrån dem? Om jag som är mina barns främsta förebild bara går omkring och är arg, så varför skulle de inte ta efter? Nu låter jag nästan lite som Jesper Juul, va! Hahaha. Men det har fungerat iaf!
