En vecka kvar.

Idag är det en vecka kvar till gravtesten kom jag på i morse. Jag har inte tänkt så mkt på det förrän de senaste dagarna. Det känns nämligen som att jag ska få mens när som helst. Eftersom att mesen inte hade hunnit bli helt regelbunden än så är det inte så lätt att veta när man ska förvänta sig den. På ett sätt så är det ju bättre så här, för jag behöver ju inte börja hopas när jag har gått typ en halvtimme över tiden då jag brukar få mensen. Å andra sidan så är det skönt att ha lite kontroll och veta att det här datumet bör jag få min mens. Inte som nu när det känns som jag mest bara flummar omkring och inte vet någonting.

     

Det som var bra med att veta var även det att då kunde man ta testet några dagar tidigt och på så sätt vara lite förberedd när den väl kom. Funkade vissa gånger, oftast inte dock. Det är så himla slutgiltit när allting bara åker ur en. Speciellt när man vet att det har varit ngt som faktiskt var livsdugligt där inne. Man har själv sett den på bild uppförstorad typ en miljard gånger. Man känner liktsom redan för det lilla. Ja vad ska man kalla det? Inte barn, inte embryo. Cellklump kanske. Man känner för cellklumpen som var tänkt att bli ens barn.

Det är konstigt det där med hur fort man kan få känslor för det nya livet inom sig. För mig har det ju blivit extremt tidigt eftersom att man vet från dag ett att det finns ngt där inne. Jag kan tänka mig att andra känner likadant när de gör gravtestet eller går på första undersökningen på MVC, hör hjärtat för första gången eller är på ultraljudet. En annan sak som är härlig med att göra barn på vårat sätt är att man gör ett ultraljud redan i vecka åtta, nio någonting. Det är inte mycket man ser då dirket. En liten plutt med ett hjärta som slår. Gissa om vi var närvösa när vi skulle titta in till PBP första gången. Efter det fick hon smeknamnet bönan. Det fick hon heta tills hon kom ut. Då var hon aningens för stor för att ha kvar just det namnet... 4650 g!!! Huuu!

   

Jag har tänkt mkt på det här med nästa förlossning. Jag har ju blivit lovad en undersökning där de mäter hur stort barnet är. Men sen har jag hört att sånna inte är så speciellt exakta. Det ska tydligen kunna skilja 500g. Det är ju sjukt mkt! Tänk om de skulle mäta att barnet skulle väga ca 4400 g och säger att det kommer att gå alldeles utmärkt med en vaginal förlossning. Tänk om ungen då skulle väga 4900g istället. Då kan jag lova att det inte finns en chans i helvetet att den ungen kommer att kunna ta sig ut den naturliga vägen. Så mkt kan jag inte töja mig. Helt omöjligt! Man har ju sina gränser och min gick en bra bit innan 4650 g egentligen. Tur så in i nordens att man inte hade en spegel down there när man födde. Då hade jag nog svimmat av flera gånger efter varandra! Tur oxå att det var jag och inte sambon som födde. Jag vet att han är karl och att det inte finns ngn möjlighet för honom att göra det, men i det här fallet så är jag glad att det är jag som är kvinnan. Jag tål nämligen inte blod så himla bra. Jag skulle ha dött av att se på när det sprutade blod om honom medans jag inte kunde göra ngt. Han tog däremot det hela med ro. Verkade det som iaf! Jag kommer ihåg att personalen städade och gjorde fint efter att PBP kommit ut och jag hade fått byta säng. Eftersom att jag inte gillar blog så hade jag undvilit att titta ditåt. Men när de hade fixat undan allt så tänkte jag att nu är det nog lugnt... Ha! Kunde ju jag tro. Sängen såg ju fortfarande ut som någonting ur en skräckfilm och golvet hade sina fläckar kvar. Då kunde jag inte annat än att undra hur tusan det såg ut innan om de tyckte att de hade städat nu???

Som sagt, tur att man inte hade en spegel att titta i!!! 

Kommentarer
Postat av: Anneli

Min Louie vägde 4860g när han föddes. Och då hade jag tjatat om extra UL när jag gick över tiden, men eftersom SF-måttet var normalt fick jag inget... Det var inte kul att föda fram prinsen, och det fick såklart en del smått förödande konsekvenser. Om jag ska ha fler barn tänker jag vägra föda barn innan jag vet hur stor bebisen är. De sa efter förlossningen att det hade blivit planerat snitt om de vetat.



Kul blogg förresten och Lycka till med det förestående gravtestet!



Kram,

2009-09-15 @ 08:54:50
Postat av: Elin

Tack tack! Det är tråkigt att höra att det är flera som inte har blivit lyssnade på! Jag tror att om man lyssnar inåt så kan man känna av hur kroppen mår och om det kommer att fungera att föda. Som alldeles för nervös förstagångsföderska så stog jag inte på mig ordentligt. Fick svaret att man inte får ett större barn än vad man kan föda ut. Klart man litar på experterna. Kommer dock att stå på mig nästa gång!



Kram och ge dig inte nästa gång.

2009-09-15 @ 19:21:11
URL: http://pitbullpaddansmamma.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0