Lugn dag idag!
Idag har det inte hänt mkt. Ingenting som är värt att skriva om iaf. Jag och PBP var ute på en promenad i 1½ timme på fm. Det var ju iof lite duktigt. Just nu är det ingen höjdare att gå ut och gå med henne. Nu lät det som att hon var en hund och det var ju inte riktigt meningen.
Hon tycker ju att det är så otroligt roligt att gå själv så hon vill helst inte åka vagnen alls. Det går bra i kanske 15 minuter max. Sen sätter hon igång och pekar på marken. Idag tänkte jag att jag ska verka vara en riktig blondinmamma och inte förstå ett dyft av vad hon försöker förmedla till mig. Vilket, by the way, är mkt tydligt... Så jag börjar berätta att där är stenen, gräset, löven, pinnen och allt annat som hon ev kunde ha pekat på. Det fungerade en liten stund. Sen sätter mistluren igån. Man märker verkligen att det bara är trotsskrik och att hon inte är ett dugg ledsen på riktigt, men det hör ju inte alla pensionärer som är ute och går just vid den tiden. Kan sägaatt jag fick en hel del blickar, men jag bara plöjde vidare.
PBP brukar få börja gå själv vid samma ställe varje gång vi tar just den här promenaden, så man tycker ju att hon borde ha lärt sig var det är någonstans,m en nej då. Ca en km före platsen så sätter hon igång. Vid två tillfällen lyckas jag distrahera henne i några sekunder genom att fråga om hon ser ngn fågel. Hon älskar nämligen fåglar. Speciellet skator och kajor. Hmmm, kan det vara ngt stadsunge syndrom kanske...?
I vilket fall som helst så kommer vi till slut till gå stället. Kändes som det tog en timme att komma dit, men eftersom jag var dyngsvettig efter att ha småsprungit för att slippa hör tjuten så antar jag att det gick lite fortare än så. PBP blir alldeles lycklig när hon får komma ur vagnen. Snacka om att vara ombytlig i humöret. Vet inte alls vem hon kan ha fått det ifrån? Hon kanske blev förväxlad på BB eller ngt.... ;-) Hon ser så himla härlig ut där hon går! Idag roade hon sig även med att plocka ekollon. Där fuick hon gå i sin egen takt och vara nöjd och glad här i livet. Jag har däremot inte tillräckligt mkt kläder på mig för att vara ute och gå i den här hastigheten, så jag håller på att frysa till is där jag går med fler och fler ekollon i händerna.
När hon har gått i vad som känns som en halv dag så kommer jag på att vi kanske ska se till att komma hem till lunchen. Gissa vad PBP tycker om det... Hade hon kunnat prata så hade hon sagt många fula saker kan jag tro. Helst hade hon nog velat att jag beställde mat till just den platsen vi var på. Kanske ska göra det nästa gång för husfridens skull... ;-)
I vilket fall som helst så fick jag avsluta promenaden med en mycket rask halvtimme fylld med skrik och protester.
Vad gör man med en unge som denna. Hon ger sig verkligen aldrig. Jag tycker att det är jättebra att hon går och inte vill åka vagnen hela tiden, men kan man inte mötas på halva vägen på ngt sätt?
Tacksam för tips!!!
Hon tycker ju att det är så otroligt roligt att gå själv så hon vill helst inte åka vagnen alls. Det går bra i kanske 15 minuter max. Sen sätter hon igång och pekar på marken. Idag tänkte jag att jag ska verka vara en riktig blondinmamma och inte förstå ett dyft av vad hon försöker förmedla till mig. Vilket, by the way, är mkt tydligt... Så jag börjar berätta att där är stenen, gräset, löven, pinnen och allt annat som hon ev kunde ha pekat på. Det fungerade en liten stund. Sen sätter mistluren igån. Man märker verkligen att det bara är trotsskrik och att hon inte är ett dugg ledsen på riktigt, men det hör ju inte alla pensionärer som är ute och går just vid den tiden. Kan sägaatt jag fick en hel del blickar, men jag bara plöjde vidare.
PBP brukar få börja gå själv vid samma ställe varje gång vi tar just den här promenaden, så man tycker ju att hon borde ha lärt sig var det är någonstans,m en nej då. Ca en km före platsen så sätter hon igång. Vid två tillfällen lyckas jag distrahera henne i några sekunder genom att fråga om hon ser ngn fågel. Hon älskar nämligen fåglar. Speciellet skator och kajor. Hmmm, kan det vara ngt stadsunge syndrom kanske...?
I vilket fall som helst så kommer vi till slut till gå stället. Kändes som det tog en timme att komma dit, men eftersom jag var dyngsvettig efter att ha småsprungit för att slippa hör tjuten så antar jag att det gick lite fortare än så. PBP blir alldeles lycklig när hon får komma ur vagnen. Snacka om att vara ombytlig i humöret. Vet inte alls vem hon kan ha fått det ifrån? Hon kanske blev förväxlad på BB eller ngt.... ;-) Hon ser så himla härlig ut där hon går! Idag roade hon sig även med att plocka ekollon. Där fuick hon gå i sin egen takt och vara nöjd och glad här i livet. Jag har däremot inte tillräckligt mkt kläder på mig för att vara ute och gå i den här hastigheten, så jag håller på att frysa till is där jag går med fler och fler ekollon i händerna.
När hon har gått i vad som känns som en halv dag så kommer jag på att vi kanske ska se till att komma hem till lunchen. Gissa vad PBP tycker om det... Hade hon kunnat prata så hade hon sagt många fula saker kan jag tro. Helst hade hon nog velat att jag beställde mat till just den platsen vi var på. Kanske ska göra det nästa gång för husfridens skull... ;-)
I vilket fall som helst så fick jag avsluta promenaden med en mycket rask halvtimme fylld med skrik och protester.
Vad gör man med en unge som denna. Hon ger sig verkligen aldrig. Jag tycker att det är jättebra att hon går och inte vill åka vagnen hela tiden, men kan man inte mötas på halva vägen på ngt sätt?
Tacksam för tips!!!
Kommentarer
Trackback
