Vänner.
Blev precis klar med att ha sköljt och skurit typ tio kilo rabarber. Fick en stor blåsa på pekfingret på köpet, men det är det värt! :-) Älskar ju bararber! När man står och gör ngt som inte kräver speciellt mkt hjärnaktivitet så kan man lätt vandra iväg i tanken.
Den här gången funderade jag på vänner. Vad är det som definierar en bra vän. Jag tror att det är ngt som alla skulle svara olika på. För mig är det ngn som finns där för mig. Det betyder inte att personen i fråga måste finnas där och klappa mig på ryggen och hålla mig i handen när jag har ramlat ner i ett utav mina svarta hål. Det har jag märkt att inte alla vill och å andra sidan så är inte det vad jag vill ha från alla vänner heller. Jag har full förståelse om man har svårt att hantera att andra personer mår dåligt. Det kan jag själv oxå ha. Man vet liktsom inte riktigt hur man ska närma sig och kanske inte heller om personen vill prata om det eller bara vara i fred. Betyder det att men inte är nära vänner om man inte kan eller vill prata om sina innersta spöken med varandra? För mig betyder det inte alls det. Jag har vänner som jag räknar som nära, men som jag väljer att inte prata demoner med. Det betyder bara att jag har dessa vänner för att tillfredsställa andra behov som jag har och jag ser inget fel i det. Olika människor har man helt enkelt till olika saker. Det bästa jag har gjort när jag mådde som sämst var faktist att gå till en kurator och prata av mig. Det var så fruktansvärt befriande att kunna ösa ur sig all skit till ngn som faktist har det som jobb, som jag kan säga precis allt till utan att behöva tänka på om personen själv kanske kommer må dåligt av att höra hur dåligt jag faktist mår, vilket kan bli fallet speciellt om man pratar med familjemedlemmar. Jag behövde inte heller tänka på om det skulle föras vidare då kuratorn hade tystnadsplikt. Jag kan verkligen rekommendera att man går och pratar med ett proffs när man har problem. Dels för att de kan se på saker och ting utifrån utan ngr förutfattade meningar och dels för att slippa tynga ner vännerna allt för mkt. De behöver inte alltid veta precis all skit som rör sig där inne.
Vissa vänner behöver man hålla kontakt med ofta för att man ska kunna fortsätta att umgås. Andra kan man bara höra av ibland och ändå känns det som att man pratade igår när man väl träffas. Min erfarenhet är att de vännerna är de som man har kvar länge här i livet. De är sånna människor som man bara klaffar med helt enkelt. Man kan träffas efter ett uppehåll på kanske ett halvår och prata som det var igår. Lättsamt och allvarligt blandas på ett skönt sätt.
Alla vänner behövs. Ju äldre jag blir desto färre ytliga kompisar har jag kvar. Alltså de som rörde sig i yttersta sfären. De som man en kunde ta en fika med, gå ut och festa med och prata lite lättsamt med. Ju äldre jag blir så värdesätter jag kvalitet framför kvantitet. När jag var yngre så tyckte jag att mamma och pappa nog måste vara typ planetens mest ensamma människor. Nu förstår jag att när man skaffar familj, hus, jobbar mkt osv, väljer att satsa ordentligt på de äkta relationerna istället. Att det är de sanna vännerna som blir kvar tillslut.
