pitbullpaddansmamma

Ja, då var man uppe med tuppen idag igen. PBP bestämde sig för att det var dags att gå upp 04.30! Försökte att peta lite på sambon och fråga om han inte ville ta upp henne idag. Har får ju aldrig det där morgonmyset i veckorna som jag får. Men han bara snarkade vidare och vände lite på sig. Det var alltså bara för mig att pallra mig upp. Tog iaf in PBP till våran säng, så helt ifred fick sambon minsann inte vara. Tänker att ngn gång så kanske han kan lära sig att man kanske inte kan gå och lägga sig kl tre på natten om man har en liten tjej som vill upp en och en halv timme senare. Han kom iaf upp till kl sex och gjorde frukost medan jag packade PBPs saker som hon ska ha med sig till mormor och morfar.

Det kommer alltså och hämtar PBP idag vid tolvtiden och lämnar tillbaka henne på söndag. Det kommer att kännas väldigt tomt här hemma utan  henne! Förra gången vi hade barnvakt så var ju vi borta på kryssning och där är ju inte hon en självklarhet, även om vi saknade henne en hel del. Här hemma är ju hon minst lika självklar som någon av oss andra, så det kommer ju att bli lite tomt tror jag, men hon tycker ju att det är jätteroligt hos mormor och morfar, så det blir nog mer jag och sambon som kommer att ha lite problem med det. Inte PBP. Men ngn gång måste ju hon och vi kunna vara ifrån varandra ett tag iaf.

Tänk om vi inte hade haft möjlighet att stanna hemma med henne så pass länge som vi kan, utan var tvugna att sätta henne på förskolan när hon fyllde ett. Det skulle ju bara vara om två månader. Snacka om att man skulle ha separationsångest! Jag tycker ju fortfarande att hon är så liten. Fast jag måste ju erkänna att utvecklingen går i en rasande fart och hon blir duktigare och duktigare och utvecklar verkligen en egen person med mycket vilja och åsikter. Skulle jag vara tvungen att gå tillbaka till jobbet så hade jag ju varit inställd på det antar jag.

För tillfället springer hon omkring i sin gåstol iklädd blöja och sovkiplast och sjunger för full hals! Supersöt verkligen. Hon har börjat sjunga och snacka som bara den! Och jäklarns vilken fart hon har fått upp på krypandet. Vägen från hallen till matstolen i köket slog nog alla hastighetsrekord imorse när det vankades frukost! För att inte tala om når hon har siktat in sig på ngn utav katterna. Oftast Abby som inte springer därifrån så fort, utan brukar vänta tills PBP ligger på henne och leker ångvält. Man får verkligen vara snabb och se till att hon inte tar tag i katterna eller kliver på dem, så det blir avigt inställda till henne. Man vill ju inte gärna behöva ta bort någon av katterna för att de har attakerat PBP fast man skulle ha kunnat undvika det. Katterna var ju våra små bebisar fram till det att PBP kom för snart tio månader sedan. Måste säga att jag tycker att det har gått fruktansvärt bra mellan katterna och PBP iaf. Trodde att det skulle vara mer protester från katterna, men de accepterade henne så fort vi kom hem från BB. Visst de går gärna ut på balkongen när hon sätter igång och skrika, men å andra sidan, vem skulle inte vilja göra det för att slippa höra eländet? :-)










Här är våra älsklingar.