Förlora sig själv.
Jag tror att det är lätt att förlora sig själv, eller iaf en bit av sig själv när man får en ny roll här i livet. Det kan vara en roll som mamma, flickvän, fru, vän, i arbetet mm. Nu lät det väldigt feminimt här, men självklart antar jag att även karlar kan förlora sig själva då och då, men eftersom jag inte är karl så skriver jag från min synvinkel. Sorry grabs!
När man får en ny roll i livet så går man så himla gärna upp i den helt och hållet. Man vill ju klara av det så bra man bara kan och visst är det bra. Man ska göra så bra man bara kan här i livet, men det måste kunna finnas en gräns. Man kan inte vara världens bästa mamma, samtidigt som man ska vara världens vackraste och mest sensuella fru, samtidigt som man ska göra en jättesatsning på jobbet. Ni hör ju själva, det fungerar inte i längden. Jag tror att man måste acceptera att man inte är helt perfekt, eller rättare sagt inte kan vara helt perfekt. Inte det lättaste kanske, men väldigt skönt när man har kommit dit!
Man måste kanske komma till en punkt där man tänker att- vad är det jag vill? Är det att vara helt perfekt i allt det jag gör och iom det alltid känna en stress för att man inte är tillräckligt bra. Eller vill jag vara så bra jag bara kan? Om man nu bestämmer sig för det sista alternativet så kommer nästa fråga. Hur ska jag göra för att bli så bra jag bara kan? Kan det vara så att man i sin vilja att göra alla andra till lags och vara den personen som man tror att de vill att man ska vara, glömmer bort vem man själv var från början? Det var ju faktist den man var från början som skaffade barnet, träffade han med stort H, gifte sig med den man älskar, eller fick det efterlängtade jobbet. Det var den personen som de gillade från början.
Jag tror att för att kunna vara den bästa man kan vara så gäller det att inte förlora den här innersta kärnan som är en själv. Fundera ut vad som utmärkte dig innan du började tappa bit efter bit av vad som var du. Det är nog jättelätt att gå in och vilja så innerligt mycket att man inte ens märker att det händer. Helt plötsligt så står man där och undrar var tusan man är på väg och vart man själv tog vägen.
En bra start tror jag är att börja tänka på sig själv. Då man inte bara har en roll här i livet, utan det är många som drar år olika håll och vill ha en bit av en, så red ut- vad vill jag?
Tar jag mig själv som exempel så vill jag så klart vara en så bra mamma och "fru" som jag kan. Sen vill jag även vara en sån bra vän som möjligt. Jag har även kommit fram till att jag för att kunna vara det här behöver må bra i själen. För att må bra i själen så måste man faktist vara helt ärlig för sig själv. Sorgligt men sant. Man måste, eller jag måste iaf verkligen vara ärlig och känna efter att idag mår jag verkligen piss. Idag börjar det där stora svarta hålet öppna sig lite, eller ibland med stormsteg. Varför mår jag dåligt idag? När man har kommit fram till det så har man kommit ganska långt. Har man accepterat anledningen till varför man mår dåligt istället för att försöka trycka tillbaka det inom sig igen, så har man ju faktist ngt att jobba med, eller hur?!? Ibland när man har lokaliserat felet så är det bara att ge sig en spark där bak och säga till sig själv att man faktist får ta och rycka upp sig helt enkelt. Andra gånger är det svårare och man kanske mår dåligt i ett par dagar, eller kanske i veckor. För mig hjälper det dock att veta att jag faktist kan ta mig ur mina stora svarta hål by my self. Det är ingen som behöver dra upp mig. Jag kan klara av att klättra upp själv. Visst är det skönt att ha ngn brevid sig som ger en kram och kommer med hjälpande ord, men det är jag som klarar av att klättra upp! Det har stärkt mig. Visst, ibland när jag mår riktigt piss så kanske jag ligger i sängen och gråter en hel dag, eller flera, men eftersom jag vet att jag klarar av att ta mig ur det så känns det inte riktigt lika svart som tidigare. Det jag har märkt är att nu när jag tar tag och reder ut känslorna innan de blir till ångest och sånt så kommer inte hålen lika ofta och de är inte alls lika stora längre. Mer som små gropar i vägen och det känns bra!
Nu när själen mår så betydligt mkt bättre så är det dags för nästa steg. Här kommer allting lite på samma gång och vävs samman på ett ngt slingrigt sätt. Får se om ni hänger med, vet nämligen inte om jag själv gör det... Jag börjar med rollen som mamma. För att kunna vara en sån bra mamma jag bara kan så behöver jag ibland känna att jag fortfarande har en annan roll än den som mamma. Jag vill alltså inte alltid känna att jag är täckt av kräka, bara byter blöjor, leker på golvet, sjunger imse vimse medan jag duschar. Ja, ni hajjar va?!? Ibland vill jag lägga bort den rollen helt och kasta fram...- Låt oss ta vännen nu... Det har jag försökt förverkliga med tjejkvällarna. Det är då jag lägger bort mammarollen så mkt det bara går. Tänker mest på att JAG och mina vänner ska ha en trevlig kväll där det inte bara snackas skitblöjor, sovrutiner och sånt... En kväll som vi så väl behöver för att fortsätta vara vänner och inte bara mammor som känner varandra. Liten skillnad där. För mig iaf... Visst träffar man vännerna annars oxå, men hur många gånger har man inte varit tvungen att lägga på telefonen för att något utav barnen på båda sidor linjen vill ha uppmärksamheten. Eller gå ifrån fikat för en bajsblöja, eller ett otröstligt barn. Missförstå mig rätt nu. Jag älskar de här stunderna oxå, men då prioriterar jag inte mig själv först och jag tror att alla ibland måste sätta sig själv i första rummet.
Nu är vi väl framme vid rollen som "fru". Den tycker jag att jag har varit minst bra på. Vill inte riktigt säga sämst, men men... Den har varit lättast att lägga lite åt sidan. Har dock börjat jobba lite på att vara den bästa "frun" jag kan oxå. Försöker tänka på vad sambon tycker, kanske lite mer än jag gjort den senaste tiden. Försöker även att piffa till mig lite mer än jag gjort tidigare och ska gå ner i vikt en del oxå är det tänkt. Dock inte bara för sambons skull, utan även för mig och min självkänsla. Ska man kunna vara så bra man kan så gäller det att självkänslan inte är för dålig. Självkänslan hänger med i allt man gör. Dags att jobba med den alltså! Jo, just det i ledet att bli en så bra fru som möjligt så såg jag till att vi tog oss iväg på en kryssning utan barn. Vi kunde bara rå om varandra i två hela dyng. Vi pratade faktist med varandra. Nu menar jag inte att man bara säger saker till varandra, utan verkligen pratar och lyssnar. En stor och viktig grej som lätt glöms bort i vardagen. Iom att man prioriterar förhållandet så får man en djupare relation, samtidigt som man blir lite smått nykär och småkåt om man säger så... Härligt, för det är inte alltid som man är småkåt samtidigt längre och råkar man vara det så är det oftast en tredje part som är vaken... Kan hända att ngn mer känner igen sig kanske?!?
Det gäller att må bra på alla plan för att vara den bästa man bara kan. Huvudsaken är att man reder ut vad som är viktigt för en själv och hur man ska se till att göra det så bra som möjligt.
Hu, vilket långt inlägg. Orkade ni läsa igenom hälften så var det bra gjort! Tänk vad mkt det är som snurrar runt i huvudet och hur fruktansvärt skönt det är att få ner det på pränt! Vet inte hur jag ska klara mig den kommande veckan utan bloggen. Förhoppningsvis får jag igång mobilbloggningen och kan visa hur underbart vi har det på semestern iaf. Annars så blir det en veckas bloggsemester.
När man får en ny roll i livet så går man så himla gärna upp i den helt och hållet. Man vill ju klara av det så bra man bara kan och visst är det bra. Man ska göra så bra man bara kan här i livet, men det måste kunna finnas en gräns. Man kan inte vara världens bästa mamma, samtidigt som man ska vara världens vackraste och mest sensuella fru, samtidigt som man ska göra en jättesatsning på jobbet. Ni hör ju själva, det fungerar inte i längden. Jag tror att man måste acceptera att man inte är helt perfekt, eller rättare sagt inte kan vara helt perfekt. Inte det lättaste kanske, men väldigt skönt när man har kommit dit!
Man måste kanske komma till en punkt där man tänker att- vad är det jag vill? Är det att vara helt perfekt i allt det jag gör och iom det alltid känna en stress för att man inte är tillräckligt bra. Eller vill jag vara så bra jag bara kan? Om man nu bestämmer sig för det sista alternativet så kommer nästa fråga. Hur ska jag göra för att bli så bra jag bara kan? Kan det vara så att man i sin vilja att göra alla andra till lags och vara den personen som man tror att de vill att man ska vara, glömmer bort vem man själv var från början? Det var ju faktist den man var från början som skaffade barnet, träffade han med stort H, gifte sig med den man älskar, eller fick det efterlängtade jobbet. Det var den personen som de gillade från början.
Jag tror att för att kunna vara den bästa man kan vara så gäller det att inte förlora den här innersta kärnan som är en själv. Fundera ut vad som utmärkte dig innan du började tappa bit efter bit av vad som var du. Det är nog jättelätt att gå in och vilja så innerligt mycket att man inte ens märker att det händer. Helt plötsligt så står man där och undrar var tusan man är på väg och vart man själv tog vägen.
En bra start tror jag är att börja tänka på sig själv. Då man inte bara har en roll här i livet, utan det är många som drar år olika håll och vill ha en bit av en, så red ut- vad vill jag?
Tar jag mig själv som exempel så vill jag så klart vara en så bra mamma och "fru" som jag kan. Sen vill jag även vara en sån bra vän som möjligt. Jag har även kommit fram till att jag för att kunna vara det här behöver må bra i själen. För att må bra i själen så måste man faktist vara helt ärlig för sig själv. Sorgligt men sant. Man måste, eller jag måste iaf verkligen vara ärlig och känna efter att idag mår jag verkligen piss. Idag börjar det där stora svarta hålet öppna sig lite, eller ibland med stormsteg. Varför mår jag dåligt idag? När man har kommit fram till det så har man kommit ganska långt. Har man accepterat anledningen till varför man mår dåligt istället för att försöka trycka tillbaka det inom sig igen, så har man ju faktist ngt att jobba med, eller hur?!? Ibland när man har lokaliserat felet så är det bara att ge sig en spark där bak och säga till sig själv att man faktist får ta och rycka upp sig helt enkelt. Andra gånger är det svårare och man kanske mår dåligt i ett par dagar, eller kanske i veckor. För mig hjälper det dock att veta att jag faktist kan ta mig ur mina stora svarta hål by my self. Det är ingen som behöver dra upp mig. Jag kan klara av att klättra upp själv. Visst är det skönt att ha ngn brevid sig som ger en kram och kommer med hjälpande ord, men det är jag som klarar av att klättra upp! Det har stärkt mig. Visst, ibland när jag mår riktigt piss så kanske jag ligger i sängen och gråter en hel dag, eller flera, men eftersom jag vet att jag klarar av att ta mig ur det så känns det inte riktigt lika svart som tidigare. Det jag har märkt är att nu när jag tar tag och reder ut känslorna innan de blir till ångest och sånt så kommer inte hålen lika ofta och de är inte alls lika stora längre. Mer som små gropar i vägen och det känns bra!
Nu när själen mår så betydligt mkt bättre så är det dags för nästa steg. Här kommer allting lite på samma gång och vävs samman på ett ngt slingrigt sätt. Får se om ni hänger med, vet nämligen inte om jag själv gör det... Jag börjar med rollen som mamma. För att kunna vara en sån bra mamma jag bara kan så behöver jag ibland känna att jag fortfarande har en annan roll än den som mamma. Jag vill alltså inte alltid känna att jag är täckt av kräka, bara byter blöjor, leker på golvet, sjunger imse vimse medan jag duschar. Ja, ni hajjar va?!? Ibland vill jag lägga bort den rollen helt och kasta fram...- Låt oss ta vännen nu... Det har jag försökt förverkliga med tjejkvällarna. Det är då jag lägger bort mammarollen så mkt det bara går. Tänker mest på att JAG och mina vänner ska ha en trevlig kväll där det inte bara snackas skitblöjor, sovrutiner och sånt... En kväll som vi så väl behöver för att fortsätta vara vänner och inte bara mammor som känner varandra. Liten skillnad där. För mig iaf... Visst träffar man vännerna annars oxå, men hur många gånger har man inte varit tvungen att lägga på telefonen för att något utav barnen på båda sidor linjen vill ha uppmärksamheten. Eller gå ifrån fikat för en bajsblöja, eller ett otröstligt barn. Missförstå mig rätt nu. Jag älskar de här stunderna oxå, men då prioriterar jag inte mig själv först och jag tror att alla ibland måste sätta sig själv i första rummet.
Nu är vi väl framme vid rollen som "fru". Den tycker jag att jag har varit minst bra på. Vill inte riktigt säga sämst, men men... Den har varit lättast att lägga lite åt sidan. Har dock börjat jobba lite på att vara den bästa "frun" jag kan oxå. Försöker tänka på vad sambon tycker, kanske lite mer än jag gjort den senaste tiden. Försöker även att piffa till mig lite mer än jag gjort tidigare och ska gå ner i vikt en del oxå är det tänkt. Dock inte bara för sambons skull, utan även för mig och min självkänsla. Ska man kunna vara så bra man kan så gäller det att självkänslan inte är för dålig. Självkänslan hänger med i allt man gör. Dags att jobba med den alltså! Jo, just det i ledet att bli en så bra fru som möjligt så såg jag till att vi tog oss iväg på en kryssning utan barn. Vi kunde bara rå om varandra i två hela dyng. Vi pratade faktist med varandra. Nu menar jag inte att man bara säger saker till varandra, utan verkligen pratar och lyssnar. En stor och viktig grej som lätt glöms bort i vardagen. Iom att man prioriterar förhållandet så får man en djupare relation, samtidigt som man blir lite smått nykär och småkåt om man säger så... Härligt, för det är inte alltid som man är småkåt samtidigt längre och råkar man vara det så är det oftast en tredje part som är vaken... Kan hända att ngn mer känner igen sig kanske?!?
Det gäller att må bra på alla plan för att vara den bästa man bara kan. Huvudsaken är att man reder ut vad som är viktigt för en själv och hur man ska se till att göra det så bra som möjligt.
Hu, vilket långt inlägg. Orkade ni läsa igenom hälften så var det bra gjort! Tänk vad mkt det är som snurrar runt i huvudet och hur fruktansvärt skönt det är att få ner det på pränt! Vet inte hur jag ska klara mig den kommande veckan utan bloggen. Förhoppningsvis får jag igång mobilbloggningen och kan visa hur underbart vi har det på semestern iaf. Annars så blir det en veckas bloggsemester.
Kommentarer
Trackback
