Plötsligt händer det...
Tro inte att jag har gått och vunnit en massa pengar på tris nu eller så. Nej, jag är lika pank som vanligt. Man ska ju inte bryta traditionerna vet ni...
Jo, det var så här att jag, sambon och PBP hade varit på öppna förskolan och skulle gå till försäkringskassan på vägen hem. Plötsligt så hör vi att ngn ropar på hjälp från andra sidan gatan. Det är en farbror och en tant. Tanten har ramlat ihop. Det går upp för mig att det är en väns morfar som skriker att vi ska ringa efter en ambulans. Shit, jag kommer vara med när vännens mormor kanske kommer att dö, hinner jag att tänka innan jag får upp mobilen och slår numret till ambulansen. Samtidigt springer jag över gatan.
Jag blir lättad samtidigt som jag blir riktigt skraj när jag ser kvinnan! Det är inte mormodern utan en annan kvinna, men hon ligger och bara stirrar rakt ut i luften. Hon ser inte helt levande ut om jag säger så. Det flyger tusentals tankar genom huvudet under de här sekunderna och senare minutrarna som det tar. Jag hinner tänka på att jag kanske precis har ökat på antalet döda som jag har sett med 100%. Jag hinner tänka på att jag har gått på första hjälpenkurser, men vad tusan vi fick lära oss där kom jag bara inte på direkt. Efter vad jag tyckte kändes som typ fem minuter, som jag så här i efterhand kan tänka mig kanske tog mellan fem och tio sekunder så kom jag iaf fram till att jag måste ruska om henne lite och se om jag får kontakt med henne. Efter en liten stund kvicknar hon till. Vilket jag tyckte kändes skönt, för då behövde jag inte göra HLR. För tänk om personen inte skulle klara sig. Vilken hemsk känsla! Kanske hade det gått bättre om jag hade gjort så här eller så här... Skönt att inte behöva tänka på det! Tanten verkar rätt klar när hon väl kvicknar till. Då blir det istället till att övertala henne om att vänta på ambulansen. Hon vill ju gå hem direkt... Ambulanspersonalen kom och tog över och det kändes skönt!
Hoppas verkligen att allt gick bra för kvinnan!
Kan bara tilägga en sak. Jag har alltid tänkt att när man ringer till SOS alarm så får man vägledning och hjälp med vad man ska göra. Det fick jag väl kanske, men vi var vid en traffikerad gata och befann oss på marken. Dessutom pratade han på SOS väldigt lågt. Kanske för att han skulle vara lugn så man inte stressade upp sig eller så och det är ju iof bra, men det var ju lögn att försöka höra vad han sa ibland! Lita inte alltid på mobilen alltså...
En annan sak som var lite läskig. Det var mitt sätt att hantera situationen. Jag tror det utåt sett såg ut som att jag hade koll och var lugn och metodisk, men jäklarns, inne i min hjärna var det kaos! Det känns inte bra! Nu kände jag inte den sjuke och jag hade två andra vuxna i min närhet. Tänk om jag skulle vara ensam och det skulle hända ngn jag verkligen bryr mig om ngt. Tidigare har jag trott att jag skulle vara lugn,men nu tror jag inte det längre. Det känns lite läskigt att inte lita helt på sin förmåga längre. Fast å andra sidan så skulle jag kanske vara så illa tvungen att skärpa till mig då? Jag tror nästan det! Jag får iaf börja intala mig det. Självförtroendet är viktigt om man ska känna sig säker på det man gör. Och när det gäller HLR så vill jag verkligen känna mig säker och lita på min egen förmåga.
Jag ska ta och plugga lite ur HLRboken som jag fick på senaste kursen som jag gick på.
Jo, det var så här att jag, sambon och PBP hade varit på öppna förskolan och skulle gå till försäkringskassan på vägen hem. Plötsligt så hör vi att ngn ropar på hjälp från andra sidan gatan. Det är en farbror och en tant. Tanten har ramlat ihop. Det går upp för mig att det är en väns morfar som skriker att vi ska ringa efter en ambulans. Shit, jag kommer vara med när vännens mormor kanske kommer att dö, hinner jag att tänka innan jag får upp mobilen och slår numret till ambulansen. Samtidigt springer jag över gatan.
Jag blir lättad samtidigt som jag blir riktigt skraj när jag ser kvinnan! Det är inte mormodern utan en annan kvinna, men hon ligger och bara stirrar rakt ut i luften. Hon ser inte helt levande ut om jag säger så. Det flyger tusentals tankar genom huvudet under de här sekunderna och senare minutrarna som det tar. Jag hinner tänka på att jag kanske precis har ökat på antalet döda som jag har sett med 100%. Jag hinner tänka på att jag har gått på första hjälpenkurser, men vad tusan vi fick lära oss där kom jag bara inte på direkt. Efter vad jag tyckte kändes som typ fem minuter, som jag så här i efterhand kan tänka mig kanske tog mellan fem och tio sekunder så kom jag iaf fram till att jag måste ruska om henne lite och se om jag får kontakt med henne. Efter en liten stund kvicknar hon till. Vilket jag tyckte kändes skönt, för då behövde jag inte göra HLR. För tänk om personen inte skulle klara sig. Vilken hemsk känsla! Kanske hade det gått bättre om jag hade gjort så här eller så här... Skönt att inte behöva tänka på det! Tanten verkar rätt klar när hon väl kvicknar till. Då blir det istället till att övertala henne om att vänta på ambulansen. Hon vill ju gå hem direkt... Ambulanspersonalen kom och tog över och det kändes skönt!
Hoppas verkligen att allt gick bra för kvinnan!
Kan bara tilägga en sak. Jag har alltid tänkt att när man ringer till SOS alarm så får man vägledning och hjälp med vad man ska göra. Det fick jag väl kanske, men vi var vid en traffikerad gata och befann oss på marken. Dessutom pratade han på SOS väldigt lågt. Kanske för att han skulle vara lugn så man inte stressade upp sig eller så och det är ju iof bra, men det var ju lögn att försöka höra vad han sa ibland! Lita inte alltid på mobilen alltså...
En annan sak som var lite läskig. Det var mitt sätt att hantera situationen. Jag tror det utåt sett såg ut som att jag hade koll och var lugn och metodisk, men jäklarns, inne i min hjärna var det kaos! Det känns inte bra! Nu kände jag inte den sjuke och jag hade två andra vuxna i min närhet. Tänk om jag skulle vara ensam och det skulle hända ngn jag verkligen bryr mig om ngt. Tidigare har jag trott att jag skulle vara lugn,men nu tror jag inte det längre. Det känns lite läskigt att inte lita helt på sin förmåga längre. Fast å andra sidan så skulle jag kanske vara så illa tvungen att skärpa till mig då? Jag tror nästan det! Jag får iaf börja intala mig det. Självförtroendet är viktigt om man ska känna sig säker på det man gör. Och när det gäller HLR så vill jag verkligen känna mig säker och lita på min egen förmåga.
Jag ska ta och plugga lite ur HLRboken som jag fick på senaste kursen som jag gick på.
Kommentarer
Trackback
